Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
— Victoria, min lilla pulla! I dag ser du kry
ut, och alldeles som jag vill ha dig, — sade
lien-Adrian Stjernefäit så snart han satt sig till rätta i
vagnen, som rullade af från gästgifvaregården. — De
der ögonen har jag inte sett på månaders tid och
fruktade nästan att aldrig få se dem mer. Leenden
har du väl bestått mig; men det har varit den
välvilliga själen som lett, för att göra mig ett nöje; icke
den glada, som obemödadt uttryckt sitt eget. Nu
deremot ser det ut som hade solen segrande brutit
igenom de envisa tårdimmorna, och vi få vår igen, midt
under november-mörkret.
— Ja, snälla farbror, den vår som kan komma
an på mig måste vi ha igen; och förlåt, förlåt mig
att vi någonsin förlorat den! Jag har varit
obeskedlig! Hur skall jag bära mig åt för att få mera välde
öfver mig sjelf, och öfver mina dumma ögon
isynnerhet, som sqvallra om allt hvad jag tänker?
Och dessa ögon, dem hon förebrådde
omsqvall-rande af vemodet i det adertonåriga jag, som ej
förmått säga åt smärtan: var välkommen, och åt
förlusten: du rör mig icke, de blickade så älskligt
bönfallande, så naivt frågande, att säkert ingen mer än
Ada sjelf skulle velat förebrå dem deras talande
förmåga.
— Men, — tillade hon, och solljuset lekte åter
oskymdt i deras violblå djup, — hur kan farbror
Adrian tala om november-mörkret i en sådan stund
som denna? Himlen är ju hög och klar, som funnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
