- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
4

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4

ej något skyarnes dok att hölja sig uti; rimfrosten
har klädt hvartenda träd i silfverskir af den mest
förtrollande glans; lingonriset smyckar tufvorna med
kransar af vårlik grönska, och de små snöplättarne
från i går ligga här och der, som hvita blomsterkullar
mellan de friska, mjuka mosslagren i skogen. Hela
naturen är så vackert ljusklädd, att jag har min lust
deråt. Jag riktigt njuter af att just i dag se henne
så; ty det är ju födelsebygden, som möter mig i sin
fagraste vinterskrud, som välkomnande ler emot mig,
fastän jag varit ovänlig nog att ej vilja återse den.
Ack! jag ångrar det nu, du gamla, glömda, men
ändå trogna vän! Jag ville ta dig i famn med alla
dina kullar, fält och barndomsminnen! Vet du,
farbror, ett helt slägte af rosenkindade alfer sväfvar
omkring mig i strålarna af denna novembersol som
uppgår, säger mig att jag måste älska fäderneprovinsen
lika mycket som Dalarne, och berättar mig sagor så
ljufliga, att jag kunde gråta, så lustiga, att jag
måste le.

— Skönt, min flicka! det är som det bör vara.
Men har inte jag på förhand sökt presentera för dig
det der alfslägtet, jag?

— Jo visst. Men jag förstockade öron och sinne
i min sorg öfver att lemna Bergala. Det var som
hade allting der blifvit mig dubbelt kärt sedan vi
förlorat farmor. Hennes stämma talade till mig ur
hvarje sak som tillhört henne, hennes skugga vinkade
mig från hvarje plats hon älskat; och jag tyckte att
först då jag lemnade Bergala skulle hon riktigt lemna
mig. Enfaldiga barn som jag var! Liksom anden
vore bunden af tid och rum! — I natt har jag drömt
mig till bättre förstånd, farbror. Jag drömde om henne
hela natten, så att jag nu måste hålla af den otäcka
gästgifvaregården, hur otrefligt vi för öfrigt hade der.
Hon sade: Jag följer dig hvart du går, jag är med
dig så länge ditt minne älskar att hysa mig, så länge
din själ har sitt fäste i Honom, som är mitt lif. —
Det var ju en vacker, och måste vara en sann dröm,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free