- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
21

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

21

trängt alla grader af vår tjenstgöring, att ingen af
oss kan på långt när mäta sig med dig; du om
hvilken Solgranat sade med mycken sanning redan för
fem år sedan: Löjtnant Elmers kunde föra
regementet, är den ende af oss som kunde det.

— Ja, det är jag som säger det, — svarade
ryttmästaren, med ott leende som gjorde hans tankfulla
ansigte obeskrifligt mildt, men icke gladt. — Men det
är min öfverste som lägger alla de smickrande
benämningarne till det enkla subjektet. Om de passa
dit, vet jag ej lika säkert, som att jag önskar att jag
varit så klok som herr Stjernefält.

— Hur tusan kan man handla som en karl och
tänka som en gammal käring? — Ursägta mig,
Elmers men du har ibland yttranden — högst kuriösa
yttranden! Jag skulle nu kunna tro att du ej vore
samme man som jag i många år värderat och älskat!

— Och hvarför icke? — Jag blef militär,
drömmande om egen ära och fosterlandets gagn. Jag
älskade mitt stånd, jag älskar det ännu; och lika
mycket af lust som pligtkänsla har jag gjort mig så
förtrogen dermed, som måttet af min förmåga medgifvit.
Äran har emedlertid allt hitintills låtit vänta på sig;
men detta betyder mindre, helst som år och eftertanke
mycket förändrat den måttstock, hvarefter jag mäter
henne. Mina förmäns välvilja, mina kamraters
aktning och vänskap är mig nu ära nog. Men hvar är
gagnet som min bana bordt bereda modren Svea? Jag
ser mig förgäfves om derefter, skall kanske ännu på
dödsbädden förgäfves göra det. Och detta är så
mycket mera nedslående för min stolthet, som jag måste
erkänna, att hennes bästa gagn är att hon ej behöft
mig. Hennes fördel, hennes sällhet, hennes naturliga
rätt är freden. Måste jag då ej komma till det
resultat, att jag valt en origtig och dålig väg.

— Fan ock! Måste ej mor Svea ha söner
rustade för att värna och bevaka hennes fred? den
blefve förmodligen föga aktad och ärorik eljest.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free