- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
22

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22

— Men detta borde vara alla sönernas frivilliga
kall och skulle vara det, om hon ej lönade en
mång-tusentalig dagdrifvareskara af sina dyrbara och
långtifrån rikliga medel. #

— Bah! Hur rart hon lönar, tror jag vi alla
kommit i temlig erfarenhet af. Yi behöfva ej göra
oss samvete öfver några goddagar på hennes
bekostnad. Dagdrifvareskara! — Jaså, du vill ha
folkbeväpning i stället för stående arme du ? Prosit! smaklig
måltid! En skön skara af försvarare hon skulle få,
stackars gumma, genom ditt auti-militäriska system!
Krokryggiga, hjulbenta oxmicklar! Ha-ha-ha, hvilken
hållning, hvilken disciplin! hvilket infanteri: och
framför allt, hvilket kavalleri!

— Ha-ha-ha! Ja, det blefve kanske bedröfligt.
Men ändå bedröfligare är det att se militärer i våra
dagar yfva sig, som om en stor ära vore förvärfvad
endast genom hållningen och uniformen. — Svagheten
att tycka sig något vara hänger uti från bragdrikare
skiften, nnder det att bragderna och tapperheten
blifvit blott en tradition.

— Besitta och regera! hvad pratar ryttmästarn
för persilja? Tapperheten i kungliga svenska arméen
en tradition!

— Det låter förtvifladt illa, min öfverste! Och
likväl, hur bevisa vi att den är något annat? —
Sannerligen, vi ha intet skäl att yfvas, ty medan de
som egnat sig åt andra yrken utöfva sitt kall och
höja dess anseende, har militären aldrig tillfälle att
pröfva sig i sitt. Väl händer det ändå, att han
emellanåt får, bokstafligen taladt, äta sitt bröd i sitt
anletes svett: men — en gagnlös, en värdelös svett, på
paradfältet, vid lustlägret och siuiuiakern.

— Du är alldeles rasande i qväll, Elmers! —
Och likväl kan jag ej neka, att något af hvad du
sagt, har en tillstymmelse af sanning uti sig. Meu
hvilka äro också de som yfva sig? — Pojkarne, de
nykläckta underlöjtnanterna, som förguda sig för det
de kunnat bli så granna innan de knappt hunnit bli.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free