- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
23

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

23

torra bakom öronen. Se lilla Wimmerskantz och
konsorter. — Låt dem yfva sig; hvad betyder det? De
som kommit till verkligt menniskovett göra det icke.

— Fullkomligt sannt; men många komma aldrig
till ett sådant menniskovett.

— Se så, se så, det blir en sak för sig, och den
lemna vi för denna gången. Hufvudsaken är, att vi
ej kunna vara utan militärer, hvilket vi nu till full
evidens bevisat. Militärer äro vi begge till lif och
själ, fastän man just icke i afton skulle kunna tro
det om dig. — Ta mig tusan skulle jag inte ha lust
att ge ryttmästarn några dagars kammararrest för
sina förklenliga yttranden om ståndet! Jag har skämt
bort dig, Elmers; du har blifvit alltför fritalig med mig.

— Mellan fyra ögon ja, och i följd af mångårig
uppmuntran. Det vore nog hårdt att sätta mig i kurran
derför, eller hur? Och skulle jag dit, så tror jag
nästan jag ginge in med lättare sinne, än min chef hade
vid utdelande af ordern.

— Jaja, det tror jag också, och du slipper väl
kurran, min son.

— Men hvar gjorde vi af herr Adrian ? Vi
lemnade honom midtuti militär-föraktet.

— Riktigt ja. Militär blef han icke; men något
skulle han väl bli, och ibland andra förslager min far
gjorde honom, var också det, att få honom in på
hof-banan. Vår mor hade varit hoffröken; vår far var
hofstallmästare; det skulle alldeles icke varit omöjligt
att få honom placerad; men med komisk fasa sköt
han ifrån sig, hvad andra skulle ha gripet fatt, som
den största lycka. Han blef aldrig någonting mer, än
ßin fars son., och drönade bort sin tid, än ute i skog
och mark, än med onyttig läsning, ett mischmasch,
som blott gjorde honom mera tokig. Rätt som det
var blef han kär, förtvifladt kär, och olyckligt
naturligtvis; ty Stockholmsflickorna veta minsann
klokare, än ha hjertan för sådana bönhasar till älskare.
Ku blef stugan och hufvudstaden honom trång, och
det var då han slog sig på landtbruk. Men för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free