- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
26

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 G

ty öfverstinnan Stjernefält var ej den qvinna, Bom
kunde bli farlig för Elmers, om hon ocskå ej varit
hans vänskapsfulle förmans maka, icke heller var lian
af dem, för hvilka det egentligen roat henne att vafa
farlig. Snart funno också Sjöviksborgsborna
osmält-liglieten af det grofva korn man hittat, sladdret
tystnade fullkomligt af brist på näring, och anfallet störde
på intet sätt de anfallnes lugn. Alltifrån öfverstens
enklingstid hade Elmers varit en af familjen; och
ingen tänkte nu mera på att det kunde vara annorlunda,
utom på sednare tid Thérese.

Alltsedan Elmers för ett år sedan återkom från
den enda långa utflygt ban någonsin gjort, hade
Thérese yttrat en afgjord antipathi mot honom; och
ingen kunde begripa orsaken dertill, ty personer och
förhållanden tycktes i öfrigt oförändrade, fastän tiden
före utüygten varit lång nog att kunna betydligt
förändra.

Ett litet arf efter en aflägsen slägting hade
nämligen satt Elmers i stånd att tillfredsställa en länge
närd önskan att se sig något om i verlden. Han reste
ett par år, njöt, begrundade och lärde, välsignade den
gamla tanten, som gifvit honom tillfälle dertill, och
återkom rik på minnen, hvaribland sådana som
förvandlade den alltid för hans räkning stående
vindslokalen till ott litet museum; men också med
ingenting qvar af arfvet, det enda han någonsin fått. eller
hade utsigt att få. Han hade sträfvat sig fram sjelf
ända från skolåren, hade ej utan ihärdigt arbete och
stränga försakelser kommit ut med att underhålla sig
vid det dyra kavalleri-regementet, dit lians håg dragit
honom, var likväl nu, — hvad kanske få ryttmästare
äro, — skuldfri, och hade dock ej bättre lärt sig
penningens värde än att han så utan betänkande
förslöste sitt arf. Men saken var att han ej ansåg sig
hafva förslöst, utan på det verkligaste och mest
glädjande sätt förvarat detsamma, då det vidgat hans
synkrets och gifvit en ny rigtning åt hans verksamma
sinne, åt lians litterära sträfvanden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free