- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
29

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

— Menniskan kora ifrån oss till ett tarfligare
ställe på landet, — berättade öfverstinnan. — Jag
vet att hon var qvar der i flera år, men hvart hon
sedan tog vägen får du ursäkta att jag ej känner.

Lika litet kände öfversten det. Han hade aldrig
frågat efter Karin Berg, hade, till dess Ada nu
på-minte honom derom, fullkomligt förgätit en
omständighet, som med outplånliga drag ristat sig in i
hennes barnasjäl: den, att hans döende maka anbefallt
åt hans synnerliga omvårdnad den ofärdiga flickan,
som, ehuru nästan barn, varit den mest outtröttliga
och ömma sköterska under hennes långa och svåra
sj ukdom.

— Hur har jag kunnat vara så glömsk? Det
förargar mig verkligen, — sade öfversten. — Men
så der går det när man har mycket om sig!
Emellertid kan du vara fullkomligt lugn, kära Ada, ty det
har visst ingen nöd gått på flickan. Modern fick god
lön, tror jag, och om någonting fattats, hade dc
minsann nog låtit höra af sig. Man kan ge sig fan på
att sådant der folk icke glömmer de anspråk de tro
sig kunna göra. Behöfva de oss, så få vi, min själ,
ingen ro för dem. Kanske jag skulle låtit lysa efter
kräket för att taga mina tjenster på henne? För
öfrigt kan det väl vara bra naturligt att jag glömt
henne, mycket som jag haft att tänka på!

• Ada erfor en smärtsam förvåning, som stegrades
da familjen strax derefter skiljdes åt för natten, utan
gemensam aftonbön, utan föräldrarnes tillönskan af
Guds frid öfver sina barns hvila. Hvad vill detta
säga, tänkte hon med oro. O, min farmor! O, mitt
kära, kära Bergala!

Följande dag och alla dagar fann hon nya
anledningar att sucka så; men hon gjorde det i tysthet
inom sig. Hon talade ej heller mer om Karin Berg
med de sina; men frågan efter denna vän dog dock
icke i hennes hjerta, och genom betjeningen lyckades
hon innan kort få de upplysningar hon önskade. Så
späd hon än varit vid moderns död, påminte hon sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free