- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
35

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

35

Ful och vanlottad hade Karin alltid varit; nu
var hon derjemte ytterligt hopkrympt och förvissnad,
och likväl tyckte Ada nästan att hon var vacker; ty
när hennes milda ögon och bleka läppar samtidigt logo,
i det hon uppmuntrande nickade åt någon af sin lilla
flock, kom der ett drag af himmelens englar i hennes
anlete.

De flesta af barnen läste temligen rent, bjödo sig
också bra till att svara på Karins frågor öfver
innehållet af det lästa; och hvad de ej fattat, förklarade
hon enkelt och redigt. Det var berättelsen om Den
barmhertige Samariten som förehades, och med rörande
hjertlighet och allvar sökte hon göra begripligt för
de små hvad Vännen Jesus menade med liknelsen
och med ordet till den lagkloke: "Rätt svarade du.
Gör det, så får du lefva."

En liten pojke, med klotrundt hufvud och ett par
ärliga, glada ögon, nickade trohjertadt åt Karin och
sade:

— Jaha, det deringa ska’ jag komma ihog, det
ska Kari få se. Och jag ska’ säjat åt Lotta, så fort
hon kommer hem. Du skall frukta och älska din Gud
och Frälsare, ska’ ja säja henne, för så står det i
min bok.

-t— Nu fån J lägga bort edra böcker för i dag,
kära barn, — sade Karin, i det hon med sin venstra
hand klappade gossens runda hufvud. — Nu sjunga
vi en liten sång, och sedan fån J gå hem.

Nästa ögonblick lågo böckerna i god ordning på
sin hylla, pallarne ställdes i dubbel rad der under;
och anförda af Karins rena, ehuru svaga röst,
uppstämde de små med friskt mod en vacker barnpsalm.

Under sången skickade Karin en tankfull blick
bort till den främmande åhörarinnan, som gaf sig så
länge ro hos madam Lundgren; men det var tydligt att
hennes själ dock tog full del af sången, att hon kände
sig ett rätt tacksamt, älskande barn, i lofsången till
den himmelske Barnavännen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free