- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
37

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

inte så häpen ut, som om du trodde jag skulle på
ögonblicket försvinna genom skorstenen.

— Men söta fröken, besinna då; det är ju
alldeles som om fröken fallit ifrån skyarne. Jag visste
inte — — —

— Att jag var i staden? Nej, jag har också
inte varit der länge. Men nu blir jag qvar hos pappa
och hoppas komma till dig som oftast. En annan
gång skall jag välja min tid bättre och inte komma
medan du läser med barnen. Vi skola få god tid att
tala om nytt och gammalt, och således kan dn i allt
lugn berätta mig den der sagan, som jag är mera
angelägen om, än alla de fordna: ditt eget lifs saga.
Af hvad jag redan sett, dömmer jag att den skall
smaka mig bättre än tillochmed konungasagorna.

— Den har åtminstone en bättre grund än kanske
många af dem, — svarade Kariu. — Ty den hvilar,
Gud vare lof, likasom jag sjelf, på den "klippan Kristus.

— Och på den klirøan har äfven jag mitt fäste,
sade Ada med glädje. — Min farmor förde mig tidigt
dit, att jag måtte fatta rot 1 den goda jorden. Du
har ingen mor mera, mitt barn, — sade hon; — och
din far är långt borta; men du har en vän som älskar
dig högre än fader och moder, och som kan göra dig
lyckligare än de. Till honom vilja vi gå. — Hon
sjelf liar nu i dubbel mening gått till honom; hon är
nu på dubbelt sätt hans. Men äfven jag är hans, och
således min kära Karin, kan jag förstå ditt hjertas
saga.

— Ack! den är så ohygglig, så usel, så full af
synd i allt som rörer mig, — suckade Karin. — Men
rik genom hans nåd, som. mig älskat hafver, och gifvit
sig sjelf ut för mig. — Gerna, fröken Ada, vill jag
berätta all min ovärdighet, alla mina förskräckliga
förvillelser; ty det ger mig tillfälle att prisa hans
oändliga kärlek, som ingen af oss kände på den tiden då
jag förr berättade för fröken.

— Nej, nog var jag då ännu en liten hedning,
utom till namnet; och ibland har jag undrat på att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free