Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
var icke mer densamma som i barnslig enfald lefvat
fridfulla dagar, förnöjd att kunna roa er och efter
min svaga förmåga hjelpa min mor. Det var som om
ni tagit bort med er allt det lilla goda som funnits
hos mig; men det var icke så: der hade aldrig
funnits något godt, der hade blott lyst ett lånadt ljus,
hvaraf ingenting mer var qvar. Jag hörde en dag
en pojke på gatan ropa, då jag gick förbi: "Hvem
är den der lilla kamelen?"1 Och en annan svarade:
"En häxa, det kan du väl se. Hvad sattyg kan hon
inte bära i baktråget som hon har på ryggen!" Det
var detta som gaf lif åt otyget inom mig. Förut hade
det legat stilla och slumrat. Fåfänga och dårskaper
lemnade mig nu ingen ro hvarken natt eller dag; jag
skämdes öfver att vara så ful, jag sörjde öfver att
vara så vanlottad. — Jag kunde icke behålla för mig
sjelf den sjulens ofrid, hvaruti jag rakat, oeh ville
icke säga hvad som vållat den. Min mor hade
bekymmer nog öfver mitt kroppsliga onda; hon fick ett
svårare öfver mitt retliga lynne, som ofta förledde
mig att bemöta henne på ett högst ovärdigt sätt. —
Ack, fröken Ada! Se inte på mig med de der klara,
goda ögonen! Ni skulle vända er bort. — Och
likväl, — det oändligt mycket klarare ögat deruppe
vände sig ju icke ifrån mig! Just vid den tid, då
jag så fallit ifrån mitt döpolseförbund, var jag vid
den ålder, att jag borde beredas till dess förnyande;
och jag fick undervisning tillsammans med
församlingens nattvardsungdom. Ack! hvad de ha orätt, som,
såsom jag hört en och annan göra, hvälfva på
presterskapet all skulden att mången af ungdomen går
ovärdig till nådabordet! Presten kan vara bra oskyldig
deruti. — Der voro unga flickor på förhören, vackra,
älskvärda, lyckliga flickor; der voro unga gossar, som
sågo vänligt på dem och föraktade att Be på kamelen;
detta var hvad jag mest tänkte på. Jag ville också
förakta; jag föraktade, hatado, afundades och led.
Men hvad kunde själasörjaren veta derom, då jag noga
dolde det för honom? Han ansåg mig snart värdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
