- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
50

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50

der hemma på kärlek för och glädje uti det goda
Guds ord kostade henne vid denna tanke en suck.
Men med det lätta sinne som tillhör hennes ålder,
och serskildt tillhörde henne sjelf, tröstade hon sig
strax med ett: det blir nog bättre; ja, det måste
snart bli annorlunda. Och nog är jag i alla fall bra
lycklig, ty just det enda som fattas mig hemma: en
qvinlig vän, som, likt farmor, vill tala med mig om
min Frälsare och hvad Guds rike tillhör, det har jag
nu funnit på Näset. — Ada tyckte verkligen att
ingenting eljest fattades der hemma, ty ehuru mycket
det kostat på henne att. skiljas från Bergala, faun
hon sig rikt ersatt genom det nya behaget af
umgänge med jemnåriga och barn, samt af allt det
smek, all den ömhet som slösades på henne. Hon
var ännu för "ny", att i denna ömhet märka huru
mycket falskt mynt gick med i rörelsen. Vid
smicker och artighet af främmande hade hon ögonen
temligen öppna och lät ej så lätt lura sig, men
hos sina närmaste föll det henne visst icke in att
ana en dubbelhet. Det var blott en i hemmet,
som föreföll henne alltför öm och efterhängsen, men
det skulle hon nog vänja honom af med; hon hade
redan begynt, och således, om han för närvarande
gjorde henne ett litet obehag ibland, var det ej vardt
att oroa sig öfver, ty det skulle snart hjelpas.

Hur skall jag på något sätt kunna gagna Karin ?
huru betala pappas och min egen mångåriga skuld
till henne, var den fråga hon genast böljade göra sig;
men svaret blef ej annat, än att der var intet att
göra. Karin egde det bästa, det högsta, och med det
allt. Hvad behöfver den, som med hennes
öfvertygelse kan säga: Ingen önskan står mig åter! Allt
omkring henne föreföll också Ada så bra, just som
det var i sin tarflighet, att hon ej kunde önska
någon förändring. — Någon liten beqvämlighet, litet
mera treflighet ändå, yrkade hennes goda vilja. Men
förståndet invände: hvad vikalla beqvämlighet, skulle
Karin kalla öfverflöd, och det skulle ej glädja henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free