- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
72

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

72

— Nej nu, nu söta Ada! Vi hade ju inte långt
qvar, — ropade Alice och Marianne.

— Låt inte mig hindra, — bad Elmers. — Jag
går, om inte fröken vill låta mig höra på.

Ada slog åter upp sitt afbrutna kapitel. Hon
kunde dock ej genast fortsätta läsningen. Det var
som om ett snöslask farit öfver hennes nyss så vackert
färdigmålade hjeltebild och suddat bort dess varma,
friska färger i grund; och hon behöfde några
ögonblick tyst betrakta den heliga boken, inuan hon kunde
finna sig vid denna motgång. Först när farbror med
ett sagta: "Nå, mitt barn," gaf tillkänna, att han
upp-sändt sin suck om andaktens nåd och var beredd att
höra, kom hon ihåg att det var en sådan suck, som
äfven hon bort höja. Hon gjorde det och begynte
läsa: men det kunde ej hjelpas att den nye åhöraren
besvärade henne. Hans ord och blick hade, långt mer
än orden, sagt henne, att han länge varit en’fremling
för bibeln, och hon kunde ej få detta ur sina tankar.
Vid versen 36: Medan J hafven Ljuset, tror på
Ljuset att J mågen blifva Ljusets barn, såg hon
ofrivilligt upp på Elmers, och hennes obehag tilltog vid det
halft likgiltiga, halft tviflande uttryck hon tyckte sig
läsa i de stora, mörka ögonen, som dock så
uppmärksamt betraktade henne.

Ännu en gång måste hon möta den blicken; ty
då hon läste: Han hafver förblindat deras Ögon och
förhärdat deras hjerta, att de icke skola se med
ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att
jag måtte hela dem, då måste hennes öga, likasom
tanken, fråga om Elmers verkligen vore en af dem
som detta gällde. Det blef henne nu tydlgiare än
förut, att han betraktade henne, men icke ordet; och
sedan såg hon visst icke upp mera, fastän farbror
gjorde ett långt uppehåll, för att tala med
småflickorna. Hennes hjeltebild var försuddad och det dugde
ej att måla om den på nytt. Elmers kunde,
hädanefter som förut, vara i hennes tycke en hygglig karl,
hvars samtal ej minst bidrogo till nöjet i hemmet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free