- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
73

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

men idealet som hon i afton drömt sig — nej, det
kunde han ej mera vara.

Med stigande uttryck läste hon de återstående
verserne. Det milda: Icke dömmer jag honom,
uttalade hon djupast ur sitt eget hjerta; ty icke ville hon
heller dömma. Det gjorde henne blott sorg, att den,
ßom vetat hänvisa Majken till att tacka Gud, icke
sjelf ville taga hans ord; och denna sorg darrade i
hennes rost då hon läste: Den som icke tager ordet,
han hafver det honom dömma skall. Men med sucken,
som dervid häfde hennes bröst, gjorde hon sig också
fri från den sorgen, anförtroende den åt honom som
kan allt väl göra och allt bäst vet. Så blef hon glad
och lugn igen, besvarade hjertligt småsystrarnes
tacksägelsekyss, och höll ryttmästaren räkning för hans
goda gerning på förmiddagen, utan vidare funderingar
på honom i något afseende.

— Se så, mina små pullor, hvad ska vi nu
muntra oss med, — sade herr Stjemefält, efter en stilla
paus sedan Ada bortlagt boken. — Jo, vet ni, i
afton be vi ryttmästarn berätta för oss. Mina sagor
hinna vi nog med, när vi bli på egen hand, och
Bven-ska historien springer inte heller ifrån oss, utan det
är bäst vi nu passa på och pumpa honom; för, som
ni vet, är han en bjesse i konsten att berätta, när
han bara vill öppna på språklådan. Klappa honom
du vackert, Majanne, så gör han det nog, tänker jag.

Elmers for upp ur sina tankar vid det
Mariannes lilla hand vidrörde honom. Det var ej blott
Skriftens ord han med hörande öron icke hörde; herr
Adrians hade varit honom ett lika dunkelt tal. Det
hände honom så ibland, att hans själ vandrade
fjerran; men också var han ju författare. Sådane kunna
göra sig skyldiga till några distraktioner, utan att
deras bekanta räkna allt för noga med dem. På sin
höjd tror man att någon idé till ett nytt opus regerar
dem; och herr Stjemefält trodde nu också så om
Elmers. Men författareskapet var likväl helt oskyldigt
Ada. 4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free