- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
75

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

75

kan tiga, ser du Ada, så kunde vi få sjunga vår
julpsalm innan vi lägga oss. Söta du, låt oss göra det!

Oeh fyra små händer klappade och smekte, och
fyra små annar drogo Ada till fortepianot. Det var
ej värdt att pruta emot och hon försökte det icke
heller.

När de späda rösterna uppstämde:

"Af himlens höjd nu kommit är,
Ett bud som frid till jorden bär," —
kände sig Elmers gripen af ett sällsamt vemod. Han
kände ej endast att det varit en lycklig tid den der
enfaldiga barnatiden, hvars minnen åter trädde upp
och nickade god dag åt honom; men det tycktes
honom som att den lyckan just egentligen bestått i en
sådan sång, och att han gerna skulle gifva sitt lif —
både de skiften som farit och de som kunde återstå —
för att med den glada enkelhet som dessa unga
varelser kunna sjunga:

"Ett barn är födt på denna dag".

Ännu mera underligt blef det honom till mods,
då vid tredje versen Adas sköna, fulla och mjuka
röst föl-enade sig med de små flickornas. Det
förekom honom som hade han aldrig förriin nu vetat hvad
såug var och som sjönge hon in uti hans själ hvar
"all jordens tröst" vore att finna; men tillika som
om den sången alldeles icke vore för honom, som
skulle han blott lära hvar "ljus och hjelp för verlden
all" vore att söka, men aldrig för egen del komma
dertill. En underbar trängtan, ett onämnbart qval
rörde sig inom honom, och likväl erfor han ett
välbehag sådant han blott sällan rönt. Han förstod sig ej
sjelf, tänkte ej ens på att vilja göra det. Han tyckte
sig ha gått ut ifrån sitt eget jag på samma gång som
han lifligare än vanligt kände dess lust och ve. Hans
ödes Nornor sjöngo för honom med denna rena,
smältande qvinnoröst och ban glömde sig sjelf för sången.
Jord och himmel sletos om hans hjerta och ban visste
dock knappt att det angick honom. Ju längre han så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free