- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
116

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

116

— Farbror har sträckt kölen, jag timrade masterna och
Alice sydde segel; vi ha så roligt! Kom bara, kom!

— Och så, och si och så, — mumlade herr Adrien,
då Marianne drog Ada med sig ut. —Jo jo, si och så
går det till! Men jag tycker alldeles inte om det
jag. Hygglig karl, hederlig menniska utan all fråga;
men helt och hållet den naturliga menniskan, icke en
flägt af andeligt lif, af kristlig tro. Stackars min
pulla! bättre unnade jag henne. Nå nu, ännu är
väl inte faran så stor, och jag skall försöka stämma
i bäcken innan det kommer i ån. Jag skall göra henne
uppmärksam på den stora, hufvudsakliga bristen hos
honom, som frestarn vill ingifva henne att egna sitt
unga hjertas tillit, och jag hoppas detta skall vara
nog att sätta henne på sin vakt innan den vaknande
böjelsen hunnit bli något allvarsamt och verkligt.
Balen har i alla fall ingen skuld, ty jag begriper nu
att redan häromdagen — Och han sedan! Huj! sådant
der går som tända eld på krut, vi må för öfrigt vara
så allvarsamma som -helst. Men sakta i backarne,
herr ryttmästare! Det går väl an att dansa med
mindre käpp än en såstång; och det är alldeles inte
åt er som jag fört hit min Bergala-lilja.

Den beskedlige farbror Adrien skulle knappt haft
hjerta att så apostrofera Elmers, om han sett hur denne
suttit hela morgonen deruppe vid sitt skrifbord, utan att
skrifva ett ord, i stället att pennan eljest plägade löpa
så vackert öfver papperet denna tid på dagen. Han
ville visst färdas sakta i backarne han, som
oupphörligt på det aldra grundligaste läste lagen för sig öfver
dumheter och galenskaper, som ej ville lemna honom
i fred.

För många år sedan, då ungdomsblodet sjöd som
hetast i hans ådror, hade Elmers blifvit så djupt
träffad af kärlekens förgiftade pil, att hjertat så när
aldrig velat läkas; och när det slutligen läknat hade
han trott det förstenadt och oåtkomligt för
vidare anfall. Skulle han nu, vid en ålder då det
tycktes honom att sjelfva anfallen borde upphöra, erkänna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free