- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
122

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

t

— Tro och förtröstan — det talade presten
också om i går. Ja, det gjorde han.

Qvinnan skakade det tofviga, men ännu
korp-svarta håret ur pannan, som om det blifvit henne för
hett kring hufvudet sedan hon kommit att tänka på
ångren.

— Presten mente tro på, — fortfor hon, — att
om en bara kunde tro, så blefve allt det gjorda
såsom ogjordt. En skulle bli som ett barn igen, och
börja lefva på nytt igen, och jag vet icke livad allt
han sade. Det blef så galet, så en kunde icke
be-gripat! — Eljest så vore det visst godt, om en kunde
tro att det gjorda vore ogjordt. Men det är just likt
det! Nej, som en har ställt sig, så får en, min själ,
allt ha det! — Hur skulle en tro ? Och hvad skulle
en tro, sen det en gång kommit så långt, som med oss!

— Tala ej så hädiskt, arma olyckliga! Eöfvaren
på korset trodde, och blef frelsad, blef salig genom
sin tro. Mins du inte det?

— Jag vet inte, — svarade qvinnan, som
tycktes leta i sitt minne. — Men jag tror väl att jag
hört det. Det är längesedan, men jag kommer ihåg
det som en dröm. Då tänkte jag: hvad angår det mig ?
Och nu får jag väl lof att tänka så med, fast på
annat sätt. Nu ville jag väl att det anginge mig; men
det står allt värre till med mig än med mången
röfvare: — Jag vet inte hur det är, men sedan i natt

är jag så underlig. Och jag ville gerna––

Men hvad är det värdt att tala om!

— Ack jo, tala! tala, — bad Ada hjertligt. Och
då qvinnan blott med en skakning på hufvudet
besvarade hennes uppmaning, började hon sjelf, så godt
hon förmådde tala till henne eviga sanningens ord.
Men det var tydligt att hon ej blef förstådd.
Åhöra-ri linan ville väl lugnas i sin oro, men stod ej ut med
talet om en helig och rättfärdig Gud, och gaf snart så
otvetydiga tecken af ej blott likgiltighet, men afsmak,
att Ada modfälld afstod från försöket. Van att sjelf
vara den som blef förmanad och uppmuntrad, ansåg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free