- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
124

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124’

ett försök. — Ack! det är just detta vi måste känna
innan vi rätt kunna gå till Herran, och–—

— Det tjenar till alldeles ingenting att hålla
på med mig om det der, — afbröt qvinnan med mera
rå och hård ton än förut. — Jag talte mycket dumt
nyss. Det kunde nästan låta som om jag mente att
vi varit både röfvare och–-Bevars väl!
fröken får för all del inte tro–-

— Ni har väl inte läst något i boken som jag
lemnade er? — frågade Ada nedslagen.

— Nej, jag har inte kommit mig till det.
Fröken vill kanske ha henne tillbaka? Men hon ligger
derinne, och jag går inte gerna dit. — Hon kastade en
skygg blick åt dödsrummet. Den olyckliga fruktade
liket af den, hvars brottsliga lif hon i många år ej
fruktat att dela.

— Jag har nu med mig det som jag lofvade
barnen, —• sade Ada, och började plocka fram
åtskilliga små grofva, men redbara klädespersedlar ur det
stora paket som betjenten burit och utanför dörren
aflemnat i hennes egna hender. — Men hvart ha de
små tagit vägen?’1

— Jo, de ligga derborta, — svarade modren, och
pekade åt den mörkaste vrån af det stora, mörka,
kalla rummet. Och från hvad lion förut tyckt vara
en hög af lumpor, såg Ada nu de gulbleka, magra
barnansigtena titta upp ur den eländigaste bädd.

Jag har inte låtit dem få sina klädpaltor, —
fortfor modren; — för komma de bara upp, så är det
omöjligt att hålla dem inne. Och jag vill ha dem
inne i dag; här är så ruskigt!

Ada gick bort till barnens usla läger, ehuru det
bjöd mycket emot. Hon hade långt heldre stuckit
sin lilla näsa ut i friska vinterluften igen, och
pinades så, att hon tydligen kände sanningen af, att det
är en annan lag i våra lemmar som strider emot den
lag som i tår håg är. Men hon hade fickan full med
äpplen, hon hade skifvor med bröd och kött i en pap-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free