- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
125

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125’

perspåse, och de stackars ungarne voro nog hungriga;
det måste gå. "*

Och när barnen med glädje och glupsk ifver grepo
till välfägnaden och under allehanda besynnerliga
uttryck af njutning kastade på gudsgåfvorna och på
henne de mest talande blickar deras ögon vore i stånd
af, då glömde Ada vämjelsen för medlidandet, och
erfor ett nöje midtunder sin ömkan.

Snart fick hon ny anledning att ömka de små
barnen, ty då de för att pröfva de nya plaggen —
kanske de första ordentliga de haft på sig — fingo
tillåtelse att stiga upp, måste hon anbefalla en
rentvag-ningsprocess innau de påsattes; och modren betedde
sig så hårdhändt vid detta säkert ganska ovanliga
företag, att en förfärlig jemmerlåt uppstod.

— Går det inte an litet mildare, — frågade Ada
medlidsamt, men utan mod att sjelf öfvertaga bestyret.

— Det tar, min själ, inte med mindre, — blef
svaret. — Tockna der grisar tål, ta mej sr.attingen,
vid att skrubba duktigt på. Men så bli ni fina nu
också, ungar, det vill jag lofva! — Håll truten på
dej, Seraphine, och pip inte, annars så smäller det;
och det rielt ändå, ska du få se. — Efter stor sorg
och olåt var ändtligen besvärligheten öfverstånden:
och Oscar och Seraphine — Ada måste le åt de granna
namnen på dessa trasbylten — sågo sig med förvåning
förvandlade till anständigt klädda fattigmansbarn. I
början tycktes de ej känna igen sig sjelfva, utan stodo
ofantligt skamflata med fingrarne i munnen, men snart
blefvo de helt belåtna, och längtade bara ut för att
se om de nya plaggen gingo så bra an att väta ner
i snödrifvorua, som de gamla. En duktig luggning
af modren qväste för ögonblicket denna deras längtan.

— Den som ränner ut i dag, den slår jag armar
och ben af på eviga momangen, — försäkrade hon
med stort eftertryck. — Håll er inne, ungar, eljest
klär jag af er hvarendaste klut igen. — Och med en
spark, till ännu bättre eftertryck, skickade hon dem
qvickt tillbaka från dörren-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free