Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-7
lig ryktbarhet i orten, och deras sammanlefnad
brännmärkte dem nog i den moraliska opinionen, om ock
ingenting annat gjort det. De hade ej alltid lefvat i
kojan; de hade, som Ebba sade, sett bättre dagar, då
de slagit på stort och på sitt sätt spelat en roll i
verlden; och det var först då denna var utspelt och
rucklet på Näset blifvit sista ressursen som mannen
böljat söka sin tröst i flaskan och qvinnan försjunkit
i den förtviflade apathi, som fattigdomen efter ett
lastfullt föregående lätt kan alstra.
Hvad det nu skulle blifva af henne och de begge
barnen, födda under bekymrens dagar på Näset, visste
hon alldeles icke. Yärre än det var kunde det i albi
fall knappast bli, och således var det ej värdt att
fundera på den saken, tyckte hon.
Så mycket mera gjorde Ada det, både under sin
hemväg och sedan. För modern ansåg hon sig knappt
kunna göra något mer, än bedja; men för barnen
tyckte hon sig skyldig att handla, ehuru ännu oviss
på hvad sätt. Att de borde skiljas från sin mor var
tydligt för henne, fastän hon icke visste det ringaste
om dennas fordna lif; och till en början ville hon
helst sätta dem i pension hos madam Lundgren och
Karin; men skulle modern gå in derpå? Ada visste
att vilddjuret kämpar för att få behålla sina ungar,
och kunde ej fatta att menniskan, förnedrad långt
under djuret, kan lättsinnigt och hjertlöst kasta ifrån
sig de sina. Hon visste väl, att en god, isynnerhet en
sannt kristlig, moder är i stånd af hvarje offer för
sitt barns väl, äfven det, att skiljas ifrån det; men
Ebba var ej en sådan. Den djuriska känslan var det
högsta man hos henne kunde vänta; och ehuru hon
väl märkt att icke heller denna fanns hos henne i
sin naturliga styrka och innerlighet, trodde hon dock
ej att den så förfärligt urartat som förhållandet
verkligen var. — Att Karin och hennes värdinna skulle
samtycka att mottaga de stackars barnen, derpå
tvif-lade hon ej; men skulle hon komma ut med att
betala för dem och förse deras små behöfver? Skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
