- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
135

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

135’

varit känd. Men för sin del voro de för menlösa
att uppskatta den, under det de jublade öfver den
mera substantiella i de sköna bullarne sjelfva.

Modern betraktade med ej mindre lysande
blickar sina lyckliga barn, under det hon gick fram och
åter i små bestyr för aftonen. Och Karin, som satt
på sin nu med varma mattor ombonade plats, blickade
än på sin älskade fröken, ån på sina glada
huskamrater, än genom det isfria fönstret ut öfver den stilla
sjön och upp mot den skymmande vinterhimlen, än
på den sköna tafla som Ada medfört och upphängt
på väggen framför henne: eü lithografi af Raphaels
Madonna di San Sixti.

— O! hvad verlden är rik på glädje, — sade
krymplingen, och hennes ögon logo fuktiga mot det
himmelska barnet, och hennes hand tryckte tacksamt
den vänliga gifvarinnans. Hur äro vi nu icke här
alla så lyckliga! Och fröken Ada icke minst, Gud
vare lof! Hela ert lilla ansigte vittnar så vackert
om, att glad är den som glada gör. — När jorden
ger oss så sälla stunder, fröken, hvad skall då icke
Guds himmel göra!

Karin nickade med ett själfullt leende åt sin
goda Eva, åt sina kära barn, åt lackviolen och
törnrosen, som — också en julklapp af Ada —
blommade i hennes fönster. Den lilla puckelryggen var i
dag nästan blekare äu vanligt, ty den snöhvita
halsduken, som hon, högtiden till prydnad, fått på sig,
var lika ofördelaktig för hyn som för hennes
missbildade former. Men själslifvet i hennes ansigte gaf
så mycket mera förklaradt skimmer åt hela den lilla
bräckliga varelsen.

— Ja, jag är glad, mycket glad, — sade Ada,
och lutade sin rosiga kind mot Karins hvita halsduk.
— Och det gör mig så godt att tänka på huru
farmor deruppe smakar den sällhet hon, liksom du, så
gerna föreställde sig. — Ack! jag ville gerna sitta
här rätt länge ännu och språka med dig om henne
och allting kärt och godt. Men det skall ju alltid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free