- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
136

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

136’

vara någonting som fattas i vår glädje och derför
6kall jag just nu höra bjellrorna! Slädan är här,
kära vän; och jag har ännu ett besök att göra.
Således farväl, min goda Karin! Men först, ännu en gång
tack för all din möda med — mina barn hade jag så
när sagt! Mina barn, ha-ha-ha, så lustigt! och tillika
,så vackert. Mina barn! tycker du inte att de orden
ha en helt egen, vacker klang?

— Jag tycker de skola isynnerhet få det, då ni
en gång i framtiden–-

— Nej, tyst, tyst, — afbröt Ada rodnande,
kanske mera af välbehag öfver en ljuf aning, än öfver
Karins halft uttalade ord. — Framtiden står i Guds
hand, och vi skola låta hvar dag hafva sin omsorg.
Emedlertid, tack för barnen, säger jag ännu en
gång. Jag vet nog de göra dig mycket mera besvär,
än alla de andra, och <Je skola länge göra det.

— Men det besväreKär kärt för mig, tro mig,
fröken!

— Jag vet nog det. Jag sfrs]le ej haft hjerta
att lasta dem på dig eljest. Tack, tafcfc» snälla
madam Eva också för allt tålamod med de\små
stack-rarne! På nyåret får ni dem hit helt W1 hållet,
som ni vet. Jag hoppas det blir bättre dåVin när
de gå så här från och till; men öfver jul sk^Pe
väl vara hos modren. Och nu farväl, farväl!
välsigne er! Gud välsigne dig, Karin! \

— Farväl du Herrans älskeliga! Nåd och frC^
vare med dig, — sade Karin med innerlig värma \

Den bortvissnade delen af Karins kropp kändesV
nu tyngre än vanligt, och det som fattades i glädjen l
blef henne märkbart nog, ty hon skulle så gerna ha
stigit upp och följt sitt kära främmande till dörren.
Men hon qväfde sin suck, kastade åter en blick på
Kristusbarnet på sin tafla och nickade sedan med
strålande ansigte åt Ada, som ännu stod vid dörren,
omringad af de tre barnen och deras mor. Hon var
redan åter förnöjd med sin lott och fann verlden rik
på glädje.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free