- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
137

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

137’

Det var ej så ljust, hvarken bokstafligen eller
bildligen taladt, vid det besök Ada nu hade att göra.
Mörkret föll på så hastigt som det i en snöfylld
Decemberluft kan göra; och då hon inträdde till Ebba
Wildmark, var det blott jemnt ljust nog att låta henne
se allt derinne vara lika ruskigt och vanvårdadt som
vanligt.

Ebba reste sig upp från bädden, der hon till
tidens förkortande tagit sig en tupplur, och barnen
kommo, med fingrarne i munnen, att stirra på sin
unga välgörarinna, hvilken väl genom mat och kläder
gjort sig dyrbar för dem, men hvilken de likväl ännu
betraktade såsom ett förunderligt väsen af annan art.
De voro väl nu temligen hela; men rena — ack!
långt derifrån. Ada kunde ej utan en känsla af stor
otrefnad betrakta sina barn.

Men äfven denna gång ersattes hon för sitt
obehag genom den förnöjelse hon kunde göra de fattiga
ungarne. Också åt dem hade hon bakat bullar och
tänkt på små gåfvor, också åt dem hade hon med
sig ett julträd i miniatyr; och när all denna
herrlighet inbars, blefvo Oscars och Seraphines ögon så stora,
som om de ämnat trilla ur hufvudet i förtjusningen.

Åt modren hade hon med sig något matvaror
och några ljus, hvaraf ett genast tändes för att
upplysa scenen; men detta kallades icke julgåfvor, utan
arbetslön, ty Ada hade omsider kommit derhän med
sin otrefliga skyddling att hon hettes arbeta. Den
unga flickan hade pinats af att hvar gång hon kom,
finna sin olyckliga skyddling sysslolös; och på sina
föreställningar att detta vore illa hade hon fått
sådane svar som:

— Jag har just aldrig förstått mig på sittgöra.
I min ungdom höll jag mig nästan för god till tocket,
och det roade mig inte; sen hade jag mycket annat
för mig som lönade sig bättre; och till slut blef det
bara att ranta omkring och sälja den ena klädpalten
och husgerådet efter det andra, för att få en bit att
sticka i hungriga munnar. Jag vånnar jag inte gjort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free