- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
145

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

145’

Jag såg tydligt att alla herrarne tyckte så, och major
Solgranat aldramest.

— Kan du då aldrig låta bli att prata så der,
Emerence? Du är just lika förarglig som majoren
och Eugene! Ni ä’ förargliga allesammans.
Ryttmästaren är den ende beskedlige, ty han ställde sig att
se utåt gatan i stället att, som alla ni andra, gapa
på mig.

— Tror du inte han observerar så mycket
no-gare hur toiletten lyckats? Jag undrar bara att inte
de stackars blommorna vissna vid hans eldblickar.

Med en betydelsefull knuff i sidan ville Emerence
få Ada att vända sig om och möta dessa blickar, men
utan annan följd, än att hon med en känsla af
lättnad tog major Solgranats arm, som i detsamma erbjöds
för att föra henne till bordet. Skulle man bry henne
för någon, så helst då för denne, som såg ut som en
farbror och som kallade pappa för du. Men,
besynnerligt nog, fastän hon ej vändt sig om, såg hon ändå
de der blickarne som Emerence talade om. — Åh,
hvad flickorna hade brådtom att smyga sig ut efter
middagen! De skulle ju tända julgranen och ordna
allt i salongen under det ögonblick som de andra
drucko kaffe, ty det var redan ganska sent och
små-systrarne borde ej vänta längre på sin glädje. Denna
brådska var en lätt möda, i hvilken sjelfva Thérese
fann behag; och när dörrarne snart slogos upp och
sällskapet fick inträda, skimrade granens hundrade
ljus nästan mindre klart än fyrverkeriet i ögonen på
de tre systrarne som tändt dem.

Yra af fröjd jagade nu Alice och Marianne ur
famn i famn. Öfversten sjelf uppstämde derefter en
polska och alla måste taga i ring kring granen.
Somliga instämde i sången, andra öfverröstade den med
skratt och jubel.

— Det var sjelfva necken till oväsen, — sade
herr Adrian och runkade på hufvudet; men strax
derpå begynte han ljudligare än någon annan:

Ada. 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free