- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
152

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

152’

slippa komma mig nära, och det tycks ha besvärat
honom att se mig äfven på långt håll! Nå-nå, jag
har också försökt undvika honom sedan jag märkte
det der. Bevars herr ryttmästare, nog går det an!
Men i alla fall är det mycket tråkigt att se någon
så der underlig och ej kunna hjelpa det, ej ens kunna
få veta hvarföre. Emellertid, hvad det än må vara,
ond på mig har han icke varit; jag har ju redan
förut i afton blifvit alldeles säker derpå.

Bland den mängd af saker som Majken hjelpt
henne föra in till sig, tog hon nu en vacker mosaik
i enkel infattning, och betraktade den med välbehag
vid lampans sken. Näst dig, lilla, dyra skatt, så sade
den kyss hon dervid tryckte på medaljongen med de
gråa hårlockarne, har ingen gåfva fägnat mig så som
denna. Och hon höll dem båda med glänsande
blickar bredvid hvarandra mot ljuset.

Hvad hon är skön den hvita liljan, tänkte hon,
och vände beundrande på mosaiken. Och hur snällt
af honom att ge mig den, i stället för en toilettpièce
af Sèvre-porcelaine, som Thérese och Emerence fingo,
Man är ej ond på den man ger sina vackraste
reseminnen, det alldeles enda i sådan genre. Och nu
sedan blicken — tonen — orden — O! hvad jag är
glad åt de orden, ty bevisa inte de att farbror Adrian
har orätt? Jo, ack jo! han har orätt, Gud- v*re lof!

Och Ada erfor en lust att äfven trycka
mosaik-liljan till sina läppar. Men en starkare känsla, som
slog ut i purpur på kinden, förbjöd henne det.
Mosaiken gömdes i sitt étui igen, och medaljongen
återfick sin plats vid hennes hjerta.

Det hade ej varit svårt för Ada att gissa hvem
som gifvit henne liljan, ty en afton för längesedan,
innan Elmers fattat sitt tappra och först nu brutna
beslut att göra afståndet mellan sig och henne så stort
som det, oaktadt vistelsen under samma tak, verkligen
kan vara, hade han bjudit på thé uppe hos sig, för
att visa henne sitt museum; och bland de många
saker som der intresserade henne, hade hon yttrat ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free