- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
158

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

159’

En läxa, som väl måtte vara nyttig for ost alla att
rigtigt lära, ty bra ofta få kanske de flesta af oss
repetera den.

Ada måste nu också öfvervinna sin motvilja att
spela för främmande, ty öfversten hade kommit i
musikaliskt lynne, och ville att de unga skulle duka upp
allt hvad huset i den vägen förmådde. Sedan Eugene
och Emerence låtit höra sig, skulle Ada nödvändigt
"fram på styfva linan," som han kallade det. I
början darrade hennes lillflngrar af rädsla att spela för
ett halft tjog herrar officerare; dock var hon nog
sannt musikalisk att snart glömma både rädsla och
åhörare för Beethovens herrliga skapelser.

Men ett var som hon icke kunde glömma;
hennes far hade sagt då han bad henne spela:

— Det passar så förträffligt att få en liten
musik-soirée en sådan här evighetsdag; ty, det är visst och
sannt, juldagen är alltid lång som en olycka!

Dessa ord darrade i Adas hjerta långt efter det
rädslan försvunnit ur fingrarne, de ljödo ännu långt
efter det musiken förklingat. Och under det hon
kraftigt och klart accentuerade allegrosatsens vexlande
motiver, frågade hennes själ dock oupphörligt huru
man kunde likna juldagen vid en olycka. Under det
hon smältande återgaf bönen i adagiot, bad hon sjelf
ur sitt väsendes innersta för sin förvillade fader.

Hade öfversten anat detta, hade han förstått den
klagan, som gömde sig i molltonerna af de folkvisor
han sedan njöt af att höra henne så älskligt sjunga,
skulle hans morgonbekymmer fått lif igen; men nu
gick han glad till sängs, med den tanken att hans
dotter var en söt och väl uppfostrad flicka, och visst
ingen sirapskruka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free