- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
160

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160’

om den tillfrågade skjutsat af majoren. — Fjerde man
står nu helt simpelt inte till att fa! Jag hoppas han
fastnar i gyttjan, den saten! Det kan vara lagom
när man ger sig till att rackla ut så i onödan; och
det vore åtminstone en nytta af det här förbannade
vädret. Nu skall man fa se det fryser upp till på
köpet, sen bara hvarenda smula snö och is är borta!
Det blir alldeles klart i afton, och i morgon skall det
väl vara så knaggligt att man bryter sönder vagnar,
hästar och sin egen rygg så snart man sticker näsan
utom staden! Jo det är sköna ställningar! Rent
rasande befångdt tråkigt!

— Tråkigt! — suckade mabonne som ett echo
borta i sin vrå. Hon ville fara på landet i morgon,
och det var ej lätt att ens nämna detta när öfversten
var i sådant humör.

— Tråkigt, — pustade Eugene, och slog af ett
par strängar på instrumentet.

— Men ni och jag, pullorna mina, vi ska aldrig
säga att det är tråkigt vi, — sade herr Adrian och
svängde muntert om med Alice och Marianne. — Pass
på nu, så ska vi roa oss.

Med en näsduk i handen böljade han springa
omkring den ena efter den andra, sjungande:

"Och se, och se, och se dig litet om
Så får du väl se hvar Lasse laskar om."

Och hvar näsduken föll bakom ryggen på någon,
der måste man passa på och springa med, eljest
vankades ett dugtigt slag i ryggen, hvilket snart mer än
en af sjelfva tråkighetsmakarne måste vidkännas.

— Du är en toker, Adrian, — sade öfversten,
och betraktade ömkande sin bror.

— Ja, det är jag visst det, — svarade han
förnöjd, och laskade oförtrutet på, tilldess han fått en
stor del af sällskapet att deltaga i sin besynnerliga
muntration.

— Nu låt oss skära hafra, och hvem skall
håfran binda, — sjöng han då af alla krafter, och nic-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free