- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
163

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163’

minnet ett af herr Adrians ordspråk: Det är inte jul
mer än en gång om året; det vill säga: då kan man
slå sig litet lös. Eller hade han funnit undvikandet
vara blott ett palliativ. Alltnog, han försummade nu
intet tillfälle att tala med Ada; och derföre, då lätta,
välbekanta steg närmade sig kabinettsdörren, spratt
han upp med en liflighet som knappt tillät den unga
flickan inträda innan han var vid hennes sida, tör
att uppehålla henne en stund på vägen till salongen.

Han böljade visserligen med en fråga så
obetydlig som hur hufvan passade mabonne; men derifrån
var lätt att finna en öfvergång till intressantare
ämnen, och innan Ada visste huru det tillgått voro*"3è
djupt inne i flydda dagars minnen, ett för henne
heligt område sedan den kära farmodren också endast
var — ett minne. Elmers var den ende som i detta
afseende tycktes förstå henne, den ende i det nya
hemmet som fattade hvarföre hon älskade sitt
öfvergifna ungdomshem; således var det naturligt att hon
gerna talade med honom derom; och med ett leende
af ljuft och innerligt vemod berättade hon nu om
sista julen på Bergala. Elmers lyssnade med ett
uttryck så olikt det trötta och dystra han ofta bar, att
det skulle varit svårt för den som blott sett honom
i sådane stunder att nu igenkänna honom. Och då
Ada afbröt sig för att kufva en rörelse som ville bli
henne alltför stark, glömde han alldeles sin egenskap
af medtalande och störde ej med ett enda ord den
inträffade pausen, utan betraktade stum den rena
profilen af den unga flickans något nedlutade ansigte. I
detsamma skedde äfven ett afbrott i det muntra
pratet i salongen, och den fullkomliga tystnaden kom Ada
att se upp med ett nytt slag af leende.

— Det går en engel genom rummet, — sade hon
lågt, såsom hade hon knappt nänts störa tystnaden.
— Ligger det inte en vacker tanke i denna sägen?
Den jollrande menniskotungan tystnar vid dpn lätta
flägten af de hvita vingarne?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free