- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
167

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i67

ter, tror dem ha långt bättre göra än sväfva omkring
i våra rum, och anser, med er tillåtelse, Bibelns
berättelser om englasyn för lika fria fantasier, som de
drömmar en och annan svärmare ännu har om sådane.

— Begär ni min tillåtelse, så var viss, min herre,
ni får den aldrig. Och jag tillåter ej heller att ni
talar med så förnämt förakt om vårt lilla klot, ty
det är högt aktadt af den store Mästaren; så högt,
att han hitsände sin enfödde Son! Och vi veta–

Ada afbröt sig, tvingad af en obeskrifligt bitter
känsla. Hon hade sagt: vi veta; och den hon talade
med visste dock kanske ingenting om det som hon
velat säga: att Kristus blef gjord till syndofFer för
oss. O, hvad hon önskade att kunna lära honom
känna detta! Men hur skulle det tillgå? Djupare
än någonsin kände hon sin oförmåga att tala som sig
borde; hon fruktade nästan såsom en lek med heliga
ting att blott försöka det; och dock kunde hon
hvarken tala om något annat eller låta samtalet sluta med
detta afbrott och gå sin väg. Ehuru hon ej såg upp,
kände hon att Elmers betraktade henne; men kände
också att det var ingenting förolämpande i denna blick,
kände att hans sinne var fullt af allvarliga tankar,
och att under det han teg, likasom hon, begrundade
han frågor som borde hafva bättre svar än dem hon
förmådde gifva. Hon var tacksam då han slutligen
afbröt denna underliga paus, utan att låtsa om
hvarken den eller sina tankar eller den examen han låtit
hennes ansigte undergå.

— Kan fröken Ada ej gå in på att låta sina
englar vara rent andliga och blott i figurlig mening
låna dem de hvita vingarne? — sade han leende. —
Det skulle då bli lättare för oss att komma öfverens.

— Hvarföre vill inte ryttmästarn likaså gerna
tro att rent andliga väsen kunna vara omkring oss
och äfven uppenbara 6ig på synligt sätt, antaga
vingar och röst, när Gud så finner för godt? Äro vi
inte på alla sidor omgifna af lika stora under? —
Detta lilla fula, luddiga ting, — Ada vidrörde en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free