- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
168

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168’

nyss framkommen knopp på en af blomsterväxterna i
fönstret, — skall om några veckor utveckla en prakt
i färger, en skönhet i form som ingenting nu antydes
för vårt öga. Han, som danar blomman och all
naturens skönhet, kan lika lätt låta en engel sväfva
skyddande omkring oss, och kan äfven låta den visa sig
för oss när han finner det nyttigt

— Men, bästa fröken Ada, knoppen följer
naturlagarne.

— Ja. Och emedan ryttmästaren tycker sig
förstå dessa lagar, så finner ni det helt enkelt. Men
tror ni ej att Gud kan ha stiftat lagar för en högre
natur också? lagar, som öfvergå vårt förstånd, fastän
de för honom äro lika enkla? Då han kallar
blomman fram ur mullen, bjuder verldarne uppstå, tindra
och försvinna, sluter en lefvande själ i en konstrik
byggnad af stoft, kan han icke äfvensåväl ha kraft
att omgifva andeväsendet med en kropp och öppna
våra ögon för att se den, när han så behagar?

— Jag anser att vi böra akta oss för öfvertro
och illusioner.

— Ack! -— sade Ada, och hennes ögon blixtrade
och fuktades på en gång. — Kallar ni öfvertro och
illusioner det som utgått ur den mun, hvars alla ord
äro sanning och lif?

— Huru menar ni?

— Vittnar icke Kristus sjelf om englarnes
synliga uppenbarelse? Säger han icke att vi skola se
honom komma med stor makt och herrlighet, och alla
de heliga englar med honom!

Det var henne så förfärligt svårfattligt att
Elmers icke skulle tro på honom, att hon nu åter
måste förutsätta att hon gjorde det. Men Elmers sade
sorgset:

— Ack! det är just Honom jag ville kunna tro
och älska så som ni; och det är ni som lärt mig
vilja det. Men jag kan det icke. Och likväl var
det en tid då jag gjorde det. Jag mins att det var
en lycklig tid! Men begäret efter kunskap dref mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free