- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
170

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170’

sig så i den af detta bud närda sjelfviskheten, att de
med fröjd ocb hänryckning måla sig himmelens
sällhet för sig och några få utvalda, under det de dömma
minst nio tiondedelar af vårt slägte att för evigt pinas
i cn afgrund, den de tyckas fråssa af att utmåla just
rätt förtvifladt ryslig. Dessa fördömdas verop skola
på intet sätt störa de utvaldas sällhet, tvärtom! Jag
har läst ett par mycket kristliga författare, hvaraf
den ene berättar sig hafva haft en syn — och jag
försäkrar er att han med riktig salfvelse beskrifver
denna syn!—Han såg menniskorna falla till helvetet
tjockt som snö från mulen vinterhimmel. Och den
andre — Krummacher — säger, att de osaligas
för-tviflansskrän skall bli en förhöjande stämma med i
jubelkonserten till Guds ära och öka de saligas fröjd,
då den tränger upp till dem. Måtte man ej häpna
öfver att en lära som kallar sig kärlekens kan drifva
sådana satser; och man kan ju säga att hon drifver
dem, då hennes bekännare finna stöd för dem i den
urkund hvarpå hon hvilar? För min del kunde jag
ej längre hylla henne, isynnerhet som Guds
mennisko-blifvande i Sonen och hela denna underliga,
rättsvidriga försoningshandling snart föreföll mig såsom en
meningslös fabel. Och likväl kunde jag ej heller fullt
förkasta henne. Vördnaden för hvad en mor i
barndomen inplantat hos oss är ett märkvärdigt starkt
band! jag kunde, jag vågade ej alldeles afslita det,
ehuru jag tyckte att det skulle varit bättre och mera
konseqvent att alldeles bryta det förbund som jag ej
längre älskade. Jag sträfvade i stället blott att få
ro för de frågor som läto sig så föga nöjaktigt
besvaras, att komma ifrån det ämne som vid djupare
genomträngande smakat mig så illa. Så lyckades jag
småningom uppnå indifferentismens ståndpunkt och
fann mig länge rätt väl på denna punkt. Men nu
ha minnen från min barndomstid stått upp och
livi-skat om att jag var lyckligare då, att jag borde vända
om till den och blifva barn på nytt. Och i andra
stunder ropar hedern till mig: Fege skrymtare, du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free