- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
174

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174’

ännu öfvergår min fattning. Här skola vi ju se blott
endels, och jag behöfver ej mer än att med hjertats
tillit hålla mig vid honom. Jag vet att han är
visheten, att allt hvad han gör är ganska godt och att
jag skall finna det så då jag en gång får skåda
honom så som han är.

— Jag hade orätt när jag sade, att jag en gång
trodde så som ni, — sade Elmers tankfullt. — Min
tro var, det märker jag nu, blott ett passivt samtycke,
icke den öfvertygelse som ni eger. Jag kände således
icke Försonaren, äfven då jag med min mun bekände
honom!

— Ack, så lär då nu att känna honom! Dröj
icke att gå till honom, ty han väntar, han ropar er.
Förlora ej tiden! Bry er ej om att tala med ett
stackars okunnigt barn som jag. Gå till Herren sjelf
i bönen och i hans ord! O, låt genom vårt
afsigts-lösa tal om englarne en räddningens engel ha talat
till er själ!

Ada räckte honom vid dessa ord sin hand så
fritt och hjertligt som om han varit en broder.
Hennes enda önskan var också att i den renaste mening
få anse honom såsom en broder i Kristo.

Elmers insåg fullkomligt att så var, och med en
känsla af vördnad tryckte han den lilla handen till
sitt bröst Om icke Adas tal öfvertygat honom, så
hade dock hennes varma mening trängt till hans hjerta;
och visst kändes der i denna stuud fiägten af en
engels vinge, ty hvarje jordisk åtrå teg. Då Ada sakta
dragit sin hand ur hans och gått till salongen, dröjde
han qvar för att ännu ett ögonblick betrakta
stjern-himlen; och den suck som dervid häfde hans bröst
var en sådan som höres derofvan såsom ett mäktigt
rop: en suck af ångest öfver skuld och af bön om nåd.

— Jag trodde sannerligen att du stoppat dig
sjelf i kappsäcken åt mabonne, — ropade öfversten

/

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free