- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
179

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

179

Tusen oförstådda känslor hade sedan någon tid
lefvat inom henne, utan att hon rätt kommit sig till
att fråga: hvad viljen J och hvadan ären J? förrän
nu, då det alldeles egna, brinnande nit, hvarmed hon
fann sig bedja för Elmers, hans omvändelse, hans
pånyttfödelse, gaf henne klaven till dem alla. Hon
plägade väl om aftnarne bedja för alla menniskor,
och serskildt för de sina, men nu var det som om
dennes andliga behof uppslukat hela den öfriga
verldens och hennes eget; och hon förskräcktes för den
häftighet, hvarmed hon fordrade snarare än bad.

Älskar jag då verkligen denne man, som är så
bortkommen från sin Herre och Gud, frågade hon sig
om och omigen. Är han mig mera än fader och
syskon, denne främling som vandrar fiende till Jesu
kors? Hur har jag haft akt på mig sjelf, då jag
ej märkt denna lidelse uppstå? Och då jag nu märkt
den, hur vågar jag ännu vilja hylla den såsom" en
helig skatt?

Hon bannade sig allvarligt, sade sig att hon var
svag, ond, usel och eländig, utan att ändå komma
stort mera tillrätta med sig; och först då den sena
morgonen grydde hade det upproriska unga sinnet
åter kommit i nog harmoni för att med ödmjukhet
och förtrösten lägga äfven detta bekymmer öfver sig
sjelf i dens händer, som ensam kan göra det onda
godt. Då upplöste sig oron i varma, stilla tårar. Hon
kände sig åter trygg som barnet i modersfamnen, trodde
med visshet att hon både fick bedja för Elmers, och
att hennes bön skulle bli hörd; samt att med hoppet
om bönhörelse hon ej behöfde sörja öfver en känsla,
som ju är af Gud ämnad till ett af våra bästa
glädjeämnen på jorden. Det var blott den älskades otro
som kunde göra henne till pligt att ogilla och
besegra sin kärlek. Men han skulle komma till tro, och
då ansåg hon denna kärlek för den mest hedrande
hon kunnat hysa; hedrande och lycklig på en gång,
ty i samma stund hon lärde förstå sina egna känslor,
började hon äfven temligen riktigt fatta arten af hans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free