Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188’
taga med tålamod, men hvilkas bitterhet dock var
ganska kännbar efter allt det slisk hvarmed hon förut
blifvit matad.
Några andra korgar, dem hon under vintrens
lopp måste utdela, gjorde också sitt till att öka
missstämningen. Dylika utdelningar ha väl alltid sitt
obehag för en ung flicka, kännbarare i den mån hon
är finkänslig; och Ada, som aldrig förr haft någon
friare att afspisa, tyckte sig vara kommen till staden
till en riktig olycka för sig. Hur hon än måtte bära
sig åt för att hålla saken hemlig för alla dem den
icke angick, hade ändå alltid många spaning om hvad
som föregick; sjelfva luften tycktes sqvallra, och hvar
och en som fått del af sqvallret hade sitt att säga,
åtminstone i form af förargligt skämt. Eåd och
förmaningar, tadel och anmärkningar fattades ej heller.
Öfversten tyckte att major Solgranat för ingen del
vore en man att förakta, och grefve Carlsköld en som
man borde skattat sig öfverlycklig att få; han skulle
gerna kallat dem begge för måg, och kunde ej lätt
förlåta sin dotter att det blef ingendera.
Öfverstinnan såg i hvarje ny friare medtäflare till Eugene
och ett rof från Thérèse eller Emérence; friarnes
otur fröjdade henne väl således, men hon kunde dock
ej se saken med blida ögon. Sjelfva farbror Adrian
var smått förarglig, och förmanade Ada att "icke välja
i väpplingen till dess hon fastnade i starren. Och
flickorna — ja, de voro rent af obarmhertiga, ehuru på
mycket olika sätt, ty Emérence bara "skrattade sig
förderfvad," under det Thérèse–
Men vi måste nämna hvilket eget förhållande
uppkommit mellan Ada och Thérèse sedan denna blef
dömd att tillbringa veckor och månader i sjukrummet.
Det var nästan alltid och ensamt Ada hon önskade
till sällskap, sköterska, föreläserska, allt i allo. Hon
kunde ej nog öfverhopa henne med smekord och
vänskapsförsäkringar, ej nog bedja henne om förlåtelse
för sin förra ovänlighet, ej nog försäkra att blott då
Ada vek från hennes sida kände hon sig rätt sjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
