- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
192

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192’

matt tillbaka mot sofQüjddarne. — Jag har sjelf sagt
detsamma millioner och åter millioner gånger, och jag
begär ej att du skall tro mig. Men jag ansåg för

min pligt att säga dig, i fall att du —–För

min del kan jag icke mera tvifla, ehuru ofta jag velat
förneka till och med mina egna ögons intyg. — Ah,
hvilka qval jag lidit och lider! Ah!

Hon tryckte handen hårdt mot hjertat och föll
i den spasmodiska gråt, som väl under doktor
Tra-nungs behandling blifvit sällsyntare, men nu blef
våldsammare än någonsin och slutligen upplöste sig i ett
vildt skratt.

Bedöfvad, nästan tillintetgjord, kom Ada in till
sig, då efter denna scen Thérèse frampå natten
somnat och ej mer behöfde henne. Med händerna för
ansigtet sjönk hon ner på en stol och blef så sittande
länge, länge ur stånd af en enda redig tanke.

Nästa morgon ville hon föreställa sig att
alltsammans varit blott en elak dröm. Ja, det var ju
alldeles omöjligt att det kunde vara något annat!
Och likväl, midtunder arbete, midtunder bön, kom
beständigt ånyo för henne: tänk om det ändå vore en
förfärlig sanning! — Det var en dotter som hade
sagt det om sin egen mor! sagt det till en annan
dotter, hvars far det rörde lika nära! Thérèse måste
haft visshet för att kunna få någonting sådant öfver
sina läppar. Ada förstod ej huru hon äfven med den
största visshet hade kunnat utsäga det. Hvad skulle
hon då tro? — Hade Ada icke älskat Elmers skulle
hon troligen sett klarare och icke tvekat; men man
vet hur kärleken är böjd att skapa sig oro och qval
äfven utan all anledning, ännu mera då att omfatta den
som erbjuder sig. Elmers hade under julhelgen, då
han berättat henne mycket om sitt förflutna lif, sagt
att hans lynne ej alltid varit tungt och allvarligt,
såsom nu, att en olycklig kärlek har fördystrat det, och
att det varit en gift qvinna han älskat. Dessa ord,
som hon då fattat annorlunda och rigtigare, blefvo
nu ett stöd för de grymma misstankar man inkastat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free