- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
193

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

193’

i hennes sinne. Det kunde nu icke vara såsom
hennes inbillning förespeglat henne, att Elmers älskade
henne; det fick icke så vara! Hennes förhoppningars
ljusa brodd hade härjats af en obarmhertig frostvind,
och i stället för sällhetens skimrande blommor, såg
hon blott brottets och syndens rysliga brand.
Hennes far förrådd, bedragen af den som han så
tillitsfullt älskat! Hon sjelf medvetande deraf, och likväl
för att ej göra det onda värre, skyldig att förtiga det
för honom, lika visst som skyldig att slita ur sin själ
den känsla hon blygt, men ömt hyllat! — Aldrig hade
ett sådant uppror rasat inom henne. Och likväl,
midt-under stormen, ropade en stämma högt öfver alla andra:
Det är icke så! det är omöjligt!

När hon då lyssnade till detta rop och för en
stund blef lugn och öfvertygad, ville hon också lugna
och öfvertyga Thérese. Men denna sade:

— Väl dig, om du kan tro så! Jag behöfver då
ej mer förebrå mig hvad jag redan bittert ångrat: att
jag stört din frid. Jag tänkte nyss att jag skulle ha
lust att bita af min tunga för det att hon talat; men
när du har styrka att taga det så, då gör det ju
ingenting : Jag ber dig blott, glöm det då helt och
hållet! nämn aldrig mer en bokstaf derom! Jag kunde
en gång i en upprörd stund blotta det sår som -så
länge svidit; men att om och omigen vidröra det,
skulle döda mig. Låt det vara, som om vi aldrig
talat i det förfärliga ämnet!

Ada lofvade detta och teg, men straxt böljade
åter upproret inom henne. Hvad Thérèse nu sagt
föreföll henne så sannt, så rätt, deltagandet för henne
blef starkt och lifligt, att pinan af hennes berättelse
just derföre rördes upp igen, och fortfor till dess en
innerlig bön vaggat stormen till ro, så att den
försvarande stämman kunde göra sig hörd med sitt: Det är
icke sannt!

Hur gerna ville hon icke att Thérèse skulle
smaka bönens kraft att lugna hjertat! hur ifrigt återkom

Ada, 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free