- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
196

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

196’

Och sedan Ada fått honom väl placerad i soffan,
hvars mjukaste kuddar stoppades bakom hans rygg,
berättade hon honom rena, men icke hela sanningen,
icke det innersta skälet till sista tidens bedröfvelse,
men väl sina misslyckade försök i den inre missionen.

— Var det inte annat? — sade herr Stjernefält
mycket lättad. — Då kan jag ej säga annat än: "hvad
hade min son på galejan att göra?" Hvad är det värdt
att stå och klappa på dörren hos en stendöf med rlin
lilla silkestass, min tös ? Det vill en starkare hand
till, begriper du väl. Thérese är så andeligen döf
»om någon kan vara, ja så, att jag ryser vid tanken
lå att hon begått Herrans heliga Nattvard; ty måste
j[ig ej tro–-

Adas tårar, som frambrusto på nytt, hejdade
ho-lipm midt i meningen.

I — Jag gamle pratmakare! — sade han och slog
st förtretad på munnen. — Hvad kommer det mig
ti 1 att dömma om det som ändå ingen här på jorden
kan veta med säkerhet? — Söta barnet mitt, var inte
lelsen! Mod, mod, min pulla! Den starkare handen
föBummar sig icke, lita på det! Hon vet nog sin
stund att klappa. Och då skall det döfva örat
förnimma, låt oss hoppas det. Då skall den som sofvit
stål upp och gå att öppna med glädje. Nöj dig till
des i med att bedja för Thérese, och bråka ej med det
fåfinga försöket att bearbeta en ännu så ofruktbar
jon mån.

— Men är det inte en skyldighet att försöka?
— Mins du, farbror, hur ofta du sade att — — —

att–Elmers också var så andeligen döf? Och

du nåde rätt, han var så. Men då jag en afton kom
att ;ala med honom — alldeles utan afsigt, det
för-säknr jag dig, ty der hade jag aldrig tänkt mig att
kun: a bli ett väckelsens redskap, ehuru jag gerna,
gerni ville det — se, då råkade jag träffa det rätta
ögon )licket, efter hvad du sjelf sagt mig att han
yttrat. Väl var han ännu, då han reste, i svår strid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free