- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
197

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

197’

och ovisshet; men vi skola hoppas att ett nytt lif
sedan –-

Ada log, som om hon sett himmelen öppen, och
glömde både att fullborda meningen och bifoga
slutsatsen, för hvilken hon anfört dessa premisser. Hon
tyckte nu alldeles säkert, att hennes böner skulle
vara uppfyllda, och äfven, att hvad Thérese meddelat
henne, måste sakna all grund.

— Du menar du kunde äfven såväl råka på rätta
ögonblicket hos Therese ? — sade farbrodren och strök
smekande hennes lockiga hår. — Men, ingen regel
utan undantag, vet du väl. En fluga gör ingen
sommar, och det som passar för skräddare passar inte för
skomakare. Är du bestämd till att verka något på
Thérese, så kommer nog dessutom tillfället osökt,
liksom med Elmers. Vänta till dess, det är mitt
allvarliga råd, och framför allt, förstör inte ögonen med
gråtande, om det dröjer.

— Ack farbror, hur kan jag hjelpa att jag ibland
har ett behof att gråta? Och det är nog öfver mig
sjelf jag bör gråta bittrast, ty — —

— Du är en oförnöjsam stackare, ja. Det var ju
det jag skulle gräla på dig för! Du qväljes visst
stundtals af en syndig misströstan, och tycker dig vara
långt bortkommen, emedan du ej mer känner glädjen
i Gud. Men, kära barn, tror du det ginge an att vi
alltid finge känna den? Jorden blefve då en
fröjdesal i stället för den skumma boning våra synder gjort
henne till. För att stärka oss i tron få vi ej alltid
njuta glädjens näktar, kan du väl veta. Och det är
för fastedagarne vi fått det ordet: Låt dig nöja åt
min nåd! Sköna, trösterika ord! Behöfver du något
mer än det, för att lugna all din oro och
förvandla den till idel mod och förtröstan?

Åter svällde tårarne i Adas ögon; men hennes
farbror såg att de nu voro af ljufvare art och ville
derföre icke tillägga ett ord mer. Med en faderlig kyss
på hennes panna, steg han upp och gick tyst sin väg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free