- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
199

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

199’

innan qvällen. Nu är minsta flägt, ja, rörelsen af
lilla sparfvens vinge i stånd att skaka bort hela
troll-väfnaden i ett ögonblick. Se bara på björken der!
Hvart ta’r det vägen dess gnistrande hvita stoft? Det
flyger och blir till intet. Då voro snöplättarne i
skogen förtruppen för framvältrande härmassor. De hade
kommit för att rekognoscera terrängen och visste att,
om de ej kunde bibehålla sig der, skulle de dock gå
att förstärka den stora hären och med den bli herrar
öfver fältet. Nu, svaga lemningar af ett förstördt
välde, gråta de sig till döds öfver ett ohjelpligt
nederlag. Då drömde lingonriset på tufvorna en
melankolisk dröm om begrafning och hvit svepning. Nu
drömmer det om de rödletta blommorna och bären.

— Sådan skenbar likhet och verklig olikhet
finner man nog ofta i menniskolifvet äfven, om man
jemför den ena tiden med den andra, — svarade herr
Adrian. — Om du tänker på dig sjelf då och nu —

— Ack, farbror! då är jemförelsen icke så
glädjande. I naturen är olikheten till ett bättre för det
närvarande, hos mig, gudnås, till ett sämre. Då gick
mitt sinne från nedslagenheten, öfver skiljsmessan från
farmor och Bergala till hoppet om glädje i
fadershemmet och till goda, lifvande föresatser att glädja
och gagna der. Nu har jag att minnas de många
missmodiga tankar, do många obelåtenhetens suckar,
de många afvikelser från mina föresatser som jag
gjort mig skyldig till i hemmet. Och jag vet knappt
om jag vågar räkna mig hemma i det rätta
fadershuset hos Gud. Jag känner ingen tillit, intet rigtigt
lif inom mig!

— Sådant händer tidtals den bäste, mitt barn!
Det är ej blott för solen det finns en kräftans och
en stenbockens vändkrets; vi gå baklänges såväl som
uppföre vi också, och skillnaden är blott, att vi ej
hinna våra vändpunkter så regelbundet som hon.
Hvem kan beständigt hålla sig i det förtröstansfulla
stigandets region, tror du? — Ingen menniska. —
Och hvad beträffar missnöjet med ott och annat der-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free