- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
202

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

202’

har inte mål i munnen längre? Tog det dig så hårdt,
min pulla, att jag ej ville låta dig gå och spekulera
på att vara fullkomlig?

— Söta farbror, inte har jag spekulerat på det!
Men bör man icke oroa sig öfver sin köld, sin
svaghet? Är det inte sannt att vi ha alltför litet skäl
att vara nöjda med oss?

— Jo, nog är det min erfarenhet, — sade
Elmers sorgset. — Sedan jag, efter långt afbrott, åter
började betrakta ordet, har jag funnit mig så
öfvermåttan usel, att jag ofta ej vetat hvad jag ville taga
mig till.

— Det är något annat; du har haft en kris att
genomgå. Du har erfarit hvad Paulus beskrifver då
han säger: När budordet kom, fick synden lif och jag
vardt död. Men, om du med apostelen suckat: Jag
arma menniska, ho skall lösa mig ifrån denna dödsens
kropp, så utbrist också med honom: Gudi tackar jag,
genom Jesum Kristum min Herra!

Bed för mig att jag rätt må kunna göra det! —
sade Elmers innerligt. — Jag tackar visserligen,
tackar af hela min själ; ty jag känner, att den tid af
skakning och bekymmer, som jag genomgått, varit en
välsignelse. Men i apostelens mening vågar jag väl
ännu icke — — —

— Våga och våga! Det der talesättet blir jag
rigtigt rasande på, det bekänner jag. — Har då icke
Lejonram kunnat lära dig, att der är en vän och en
fader deruppe, och att du kan gå dristeligen fram till
honom med full barnarätt?

— Sådant är ej nog att lära; det måste kännas.
Och jag har haft stunder då jag trott mig känna det,
känna det så visst, som att jag lefver. Men just
Lejonram har då sagt mig att jag misstagit mig, att
jag ännu måste stå långt ifrån och ej får taga åt mig
mer än ett dunkelt och aflägset hopp. Jag har då
fallit i mina förra bekymmer igen; ty han, med sin
större kunskap och erfarenhet i andliga ting, torde
lia rätt och jag orätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free