Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203’
— Men du skref ju att du fann dig så väl hos
honom?
— Ja, det gjorde jag. Lejonram är verkligen
min vän, och som han med redligaste allvar vill
höra Herren till, var det godt för mig, i det ovissa
och grubblande sinne, hvarmed jag kom ut till
honom, att i hans sällskap begrunda den stora frågan:
Hvad skall jag göra att jag må få evinnerligt lif ?
Men jag förstår honom icke alltid; och jag kan
omöjligt gå in på alla hans satser, ej se med hans ögon,
ej gilla honom i många af hans åtgöranden, ej njuta
såsom sund själaföda allt hvad han velat ge mig till
lifs. Vi ha disputerat åtminstone lika mycket som
vi läst tillsammans, och friskhet och mod ha dervid
stundtals återvaknat i min själ till den grad, att
Lejonram sett stor våda deruti och varnat mig att ej
taga nåden för lätt. Det är icke utan att jag haft
lust att skrifva detta på svärmeriets räkning. Ty
visst är han ej så litet svärmisk af sig! Han påstår
till exempel att jag måste ta’ afsked från min tjenst,
från alla mina sysselsättningar, från vänner och
kamrater, på det ej ett syndigt verldsumgänge skall rycka
upp trons späda brodd i mitt hjerta. Jag deremot
hoppas att den tillväxande tron skall göra mig
alltmera nitisk, arbetsam och vänfast. Det vore icke
mycket värdt med den eljest, tycker jag. Han
erbjuder mig sitt hus till varaktigt hem och tillflykt
undan verlden, med hvilken han ej vill tillåta mig ha
vidare att göra än att under hans ledning författa till
hennes uppbyggelse ett slags memoirer, som skulle
kallas: En uppväckt själs bekännelser. Jag är
tacksam för hans välmening, men anser mig hvarken vuxen
ett sådant författarskap eller skyldig att förtro min
arma själs bekännelse åt någon annan än Gud;
åtminstone blir ej allmänheten min förtrogne, och
dermed är hon säkert bäst belåten. Lejonram räknar
för öfrigt hvarje stund förlorad som ej användes till
betraktande af de himmelska tingen. Jag deremot är
glad att jag åter fått håg för arbete, hvilket jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
