- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
212

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

212’

hoii, i menlös okunnighet om dörrspringan och de
förtjusta ögonen derutanför, gjorde, då hennes fina
ansigte med sitt rena, goda uttryck, lutade sig intill
Ebbas fordom sköna, men nu förhärjade och slappa,
i hvilket man, äfven utan att vara så mycket
fysionomist som Elmers, kunde läsa den upprörande historien
om djup moralisk förnedring. Hade Elmers sjelf ännu
qvarstått på samma punkt som för några månader
sedan, skulle han velat drifva bort denna qvinna
såsom profanerande det afundsvärda grannskap som nu
var hennes. Isynnerhet om han kännt hennes lifs
historia, skulle han velat rycka Ada ifrån ett så
ovärdigt sällskap. Men nu hade han lärt känna synd
nog hos sig sjelf och kunde ej förakta någon. Han
hade fattat vigten af en menniskosjäls räddning, fattat
huru dyrbar hvarje sådan är för Honom, som blifvit
gjord till synd och låtit sitt lif derför. Således
unnade han ej blott den fallna qvinnan den plats hon
innehade, utan fröjdade sig deråt, likasom åt de
vänliga förmanande ord, hvarmed Ada till undervisningen
i sömnad lade en annan af oförgängligt värde.

Också var det i denna stund ett drag i Ebba
Wildmarks ansigte som lät ana möjligheten af
framtida upprättelse. Hon lyssnade för första gången till
hvad Ada sade henne med ett verkligt, ehuru oklart
begär, att stå upp och begynna en ny lefnadsväg.
Det var åt sina barn hon skulle sy dessa klädesplagg;
och skilsmessan från dessa små, dem hon så föga
moderligt behandladt, hade väckt en känsla för dem
som hon förut aldrig anat. Dessa begge barn hade
icke varit hennes enda. Ett par späda lif hade tändts
och slocknat redan i hennes första ungdom,
anklagande henne inför Gud för både tillvarelsen och döden;
och utom dessa brott, dem samhällets lag icke kunde
nå, emedan klara bevis fattades, hade hon äfven andra
af sednare dato på sin hemska räkning. Men de
begge sistfödde — fattigdomens och eländets barn —
hade fått lefva, de hade varit hennes sällskap i
armodets och nödens dagar, och med den kärlek för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free