Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216’
— Omöjligt slipper han ifrån en dugtig souper
hos lagmannen. Fröken känner inte honom!
— Nej, men jag känner farbror. Han superar
inte borta, då vi äro här.
— Det tror jag också, — instämde Emerence.
— Men borde vi ej skicka någon till torpet att hemta
Elmers med tjenliga medel? Om han icke delar
löjtnantens goda tanke om lagmannens gästfrihet, så kan
lian bli stående på post der nere vid stranden hela
qvällen, ja, han kanske ger sig ut på sjön efter
farbror och kommer tillbaka med lång och blåfrusen
näsa för att sucka: Je suis våter! Vet du, Ada, vi
skicka Johannes och det strax.
Gerna var Ada med om detta; men hennes oro
minskades icke deraf, utan tvertom ökades med hvarje
ögonblick. Qvällen skred fram; men hvarken syntes
lagmannens droska eller herr Stjernefält; icke heller
återkom Elmers eller ens Johannes. Sara Lisa hade
längesedan hvi skat till Ada att plättarne voro färdiga och
ej skulle stå väl af att stå och torka. Men hvem
kunde tänka på att äta nu? Adas oro hade meddelat
sig åt Emerence. De stirrade begge med oafvända
blickar utåt gården, lyssnade efter minsta ljud, spejande
efter minsta skugga och otacksamt likgiltiga för
löjtnanternas bemödanden att roa dem med fagert snack.
Slutligen kunde Ada ej uthärda längre.
— Någon olycka har händt! — Hvem vill följa
mig till Ängsboviken? Jag måste dit, sade hon och
steg beslutsamt upp.
Alla voro naturligtvis villiga, och snart var man
på väg; Ada alltid några steg framom de öfriga, mera
springande än gående.
Månan hade tågat högt på fästet. Men en stark
dimma, sådan våraftnarne ofta bestå, svepte alla
föremål i sin vida slöja och gaf, utan att kunna alldeles
bortskymma ljuset, åt allt den formlösa ovisshet som
är mera förvillande än sjelfva mörkret. En färd öfver
sjön kunde under sådana omständigheter vara vådlig,
äfven då isen egde sin vinterstyrka. Nu var blotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
