- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
220

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220’

gifvelse att jag måste åstad genast. Jag gaf mig knappt
tid att taga min mössa, och rusade af som en besatt,
springande nästan hela vägen. När jag hann till
Ängsboviken hade dimman redan börjat uppstiga;
men den var ännu ej tätare än att jag tyckte mig
varsna den mörka randen af en rök bortåt
Furuholms-laudet. Olyckan stod så tydlig för mig, som om jag
sett henne hända. Ja, jag kan nästa säga att jag såg
vår väns nöd, så viss var jag derom. Och lika viss
var jag också att den sköra isen ej skulle brista
under mina fötter. Eller rättare, jag tänkte aldrig på
att den kunde det, fastän jag flera gånger kände den
bugna och böja sig då jag ilade deröfver. Dimmorna
tjocknade omkring mig, men jag tvekade ej om min
väg. Jag visste att jag hade ett mål, och att jag
skulle hinna det.

— Ja, är det inte förunderligt med aningar? —
sade Wolf och blickade djupsinnigt framåt den
töckniga rymden. — Är det inte som ett trolleri? Jag
har mer än en gång haft de besynnerligaste aningar,
som slagit fullkomligt in. Alla i min familj har haft
det. Men rasande svårt skulle det bli mig att säga
huru och hvarifrån jag fått veta det der, som jag
dock så bestämdt vetat. Jag kunde fundera mig tokig
på den saken!

— För mig har aningens fält hittills varit
temligen främmande, — sade Elmers. — Och det är
först nu min själ börjat röra sig derpå. Men nog
kan jag säga dig hvarifrån jag fått mina aningar.’
Det är Guds Ande som begagnat detta medel, och
jag kan ej nog tacka för glädjen att ha fått vara
räddningsredskapet vid detta tillfälle.

Wolf och Wimmerskantz höjde på axlarne vid
dessa ord, dem de räknade för första profBlten på
ryttmästarens hos Lejonram förvärfvade
predikogåf-vor. De skulle velat le deråt. Men det var
någonting i omständigheterna — den stilla, halfdunkla
qvällen som omgaf dem; den från en ond bråddöd nyss
räddade gamle, som de, buro samt den varma och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free