- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
228

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228’

Ada kom nu väl till pass att deltaga i den
brådska som rådde der hemma för den tilltänkta resan.
Om hon haft hundrade händer, skulle öfverstinnan
haft öfvernog att sysselsätta dem med; Thérèse måste
ha hela sin garderobe förnyad, om det skulle gå an
att visa sig i främmande land, och var alltför svag
att sjelf lägga hand vid det minsta; och tillochmed
Emérence hann ej sjelf mycket ställa med sina saker,
ty af idel glädje öfver resan tappade hon bort en
god del af sin verksamhetsförmåga. Rätt som hon
sydde kom der för henne någon rosenröd fantasi om
alla nöjen hon skulle smaka, alla äfventyr hon skulle
upplefva, alla eröfringar hon skulle göra; och då
måste hon släppa nålen för att klappa i händerna,
eller slå på knäna och gapskratta, eller springa
framför spegeln och göra söta miner; och först sedan hon
jollrat bort en god stund, kom sinnet åter i nog
jemnvigt för arbete. Ädas hjelp blef således god att ha
för alla, och hon sparade den icke heller. De stilla
veckorna på landet hos farbror hade friskat upp henne
betydligt, och utsigten att snart och för så lång tid
få återvända dit satte kronan på den lyckliga
sinnesstämning, hvari hon nu befann sig. Dagarne tycktes
henne flyga fram, och den tryckande, qvafva luften
var alldeles försvunnen ur hemmet; åtminstone kände
hon den icke mer. Yäl sparade öfverstinnan ännu
icke på stickorden, och Thérèse var lika nyckfull och
oförklarlig, lika kall och döf i andligt afseende som
förut; öfversten Bvor och brummade, om icke så
mycket öfver läseri, så dessmer öfver dåliga
penningetider; och tonen i huset var lika ytlig och tom som
förut. Men Ada lefde i en soligare verld, dit dessa
töcken icke nådde. Minnen och förhoppningar,
aningar och visshet förenade sig om att måla endast ljufva
taflor för hennes syn; och aldraskönast blefvo dessa
taflor derför, att hon såg dem återspeglade i ett par
andra ögon, hvilka hvarje dag glänste af den nya
klarhet som de vunnit.

Den l:sta Maj foro öfversten och ryttmästaren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free