- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
229

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

229’

på möten; den 3:dje gick öfverstinnan med sina
döttrar ombord på ångbåten; dagen derpå kom farbrors
(jrrålla att hemta Ada och småflickorna till sina
gyllene frihetsdrömmars ort.

18.

Högt på sin kulle bredvid den speglande insjön,
men likväl halft begrafven i den täta skuggan af
almar, lönnar och kastanier, framtittade Almlundas hvita
byggning, en liten och anspråkslös, men obeskrifligt
inbjudande sommarboning, inom hvars lugna väggar
friden tycktes bofast, och hvars smakfulla
trädgaras-tei’rasser, kantade med kransar af blommande hagtorn
och syrener, sände den ljufvaste gärd af vällukt ut i
den allmänna sommarglädjen.

Ännu låg morgonens friskhet qvar öfver nejden,
öfver ängar som pryddes af tusentals blommor, öfver
fält, hvffEas lofvande skördar gungade i lätta vågor,
vaggade af balsamiska vindar. Daggperlorna,
naturens klara tacksamhetstårar, glindrade på hvarje
grässtrå, och sångfåglarnes täcka körer skållade ur skog
och lund. Sakta krusad glittrade sjön nästan så
klarblå, som den himmel han speglade; och långt
der-bortom höjde de dunkelblå bergen djerft, af intet töcken
skymda, sina hjessor mot horizonten. Den lilla
bäcken, som, sorlande mellan blommor, hoppade ntfor de
dels naturliga, dels konstgjorda hinder som mötte hans
väg genom trädgården, sjöng i kapp med fåglarne och
vinden; och öfver allt låg det förklarade leende som
intet språk beskrifver och ingen pensel målar, det
leende som tyckes komma ej blott från solen, utan,
liksom till svar framlockadt, äfven ur lofven, gräsen
och vattnen. *""*"

Sjelf en ljusstråle, en sångfågel, en blomma bland
de många, stod Ada bredvid bäcken på kanten af öf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free