- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
231

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

231’

log på hennes läppar; det var Gifvaren, Fadren, som
hon med barnets kärlek skådade förklarad i de rika
gåfvorna; och med knäppta händer och from
tacksamhet böljade hon sjunga:

"Min själ skall lofva Herran,

Min tunga prisa skall hans namn!" etc.

I dylika stunder var det som Ada mest fägnade
sig åt sin sångröst. Hon var så glad att. ha fått,
äfven hon, en stämma med i naturens stora
jubel-konsert; och hon höjde den så konstlöst som lilla
sångaren i närmaste häck, men tillika så andaktsfullt
som tempelsången klingar genom hvalfven.

När hon slutat sin psalm, stod hon ännu ett
ögonblick tankfull qvar framför den sköna
sommar-taflan, men ämnade just vända sig derifrån och gå
in, då ljud nådde hennes öra, ljud vid hvilka
rodnaden steg högre på hennes kinder och en sprittuing
genomilade hela hennes väsen.

Ljuden närmade sig; de voro redan helt nära.

Det var det välbekanta trafvandet af en häst,
en oldig kolsvart springare, som denna sista veckan
plägat dagligen föra sin herre till Almlunda, likväl
först till middagen eller mot aftonen. Efter all
anledning borde det icke vara han som kom vid denna
tidiga timma; och likväl — Ada kunde ej misstaga
sig på haus ankomst eller en annans! Innan den
blyga, men ljufva vissheten, att det var ha*), tillät
henne lemna terrassen och gå honom till mötes,
helsades hon redan ett god morgon och Guds frid af den
kommande, som kastat tyglarne åt Johannes och
skyndat till trädgården. Och ett par så vältaliga ögon
mötte hennes, att hon måste nedslå sina, i det hon
dock med ett leende välkomstord räckte honom sin
hand.

— Men så bittida, — tillade hon, och drog sakta
tillbaka handeu ur den trofasta tryckning, som visst
icke förolämpade, men ändå icke fick bli alltför lång.
— Farbror är väl knappast uppstigen ännu, och flic-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free