- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
234

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

234’

han ej vunne den förening med Gud som hans själ
framför allt begärde. Och vid denna visshet blef han
lugn och tillät sig återse henne. Den förut uppställda
omöjligheten, att hon skulle kunna älska honom,
smälte snart bort som snö i solsken. Och den
ömtåliga, falska hederskänslan, som förbjudit honom välja
en brud gynnad af någon den såkallade lyckans
företräden, måste han ju nu anse för en dum och syndig
fåfänga, sedan han börjat betrakta hela detta lifvet
med helt andra ögon än förr. Ty hvad blifva i en
andligt sinnad menniskas ögon företräden af rikedom
och börd? Intet, mindre än intet, i annat afseende
än såsom medel till att kunna göra godt. Och när
de erbjudas, tager hon dem såsom sådane, utan
betänkande, men i allvarlig känsla af sin pligt att väl
handhafva lånet; tager och tackar, likasom för hvarje
god gåfva; men står hvarken ock krusar, eller skjuter
stolt ifrån sig; ty äfven den största guldklimp blir ju
ett ringa stoft mot hvad hon förut fått och tagit för
intet.

Ej under då att den kolsvarte fått väl lära sig
vägen till Almlunda på dessa åtta dagar efter
mötenas slut, ej under att Elmers red ut att se solen gå
upp midsommarsaftonen, helst som han kunde vara
viss att öfversten ingenting hade emot hans utfärd.

Öfversten hade mer än en gång låtit förstå att
han märkte "hvar haren hade sin gång"1’, för att tala
med Adrians ordspråk, och att detta försonat honom
med Adas korgutdelning under vintren. Yäl skulle
han ännu gerna ha tagit den unga grefven eller rika
majoren till måg; men, "en fin", sade han, "en
hygglig karl, som flickan tycker om, är i alla fall
hufvudsaken; och inte blir jag den som klandrar hennes
smak, om hon tycker om Elmers".

Öfverstens tillgifvenhet för sin vän hade snarare
ökats än minskats sedan han fått honom tillbaka från
Odinsberg; och utan att göra något derför, utan att
ens veta deraf, hade Elmers lärt honom begripa den
skillnad mellan läsa och läsa som han förut, till stort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free