Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236’
Men också hade i ryttmästarens väsen ingen
sådan förändring föregått som kunde stöta dem för
hufvudet såsom en galenskap. Med undantag af det
gladare uttryck som han vunnit, och ett varmt tal om
hvad som hörer till Guds rike, när anledning dertill
osökt erbjöd sig, var Elmers sig alldeles lik. Han
hade aldrig haft mycken tid för sällskapande, emedan
skrifbordet och böckerna för det mesta upptagit
honom ; han hade undvikit dryckeslagen af smak och
spelborden af grundsats, samt ej sällan varnat vänner
och kamrater för dessa stötestenar; han hade ingen
svordomsvana att bortlägga, emedan en vaksam mor
och en tidig utbildning förvarat honom mot detta
missbruk; ett stilla samtal hade alltid smakat honom bättre
än det muntra glammet och det vra skämtet; i hvad
som rörde tjensten hade han varit nitisk, mot
kamrater broderlig och hjertlig, för truppen en vän,
nästan en fader. Han kunde således förblifva som han
varit, fastän en omskapning föregått i hans inre och
hevekelsegrunden till hans handlingssätt blifvit en
annan än förr. Kristi kärlek tvingade honom nu’;
men dess befallningar talade ej ett annat, ehuruväl
ett. varmare språk än förut rätts- och hederskänslan.
Hans synd hade varit otron, den han väl sjelf kände
såsom en omätlig, ehuru nu förlåten synd, men den
verlden icke bemärkt och hans umgängesvänner ännu
föga förstodo. Långtifrån att framställa sig för dem
såsom en föresyn af fromhet, var det tydligt att
Elmers nu mindre än förr tyckte sig något vara; han
öfvervägde i stillhet den nåd som vederfarits honom
,och gjorde för ingen del ånspråk på att vara en
mästare för andra, fastän han fritt och glädjefullt, i
största ödmjukhet, bekände hvad andas barn han
blifvit. På detta sätt borde de som egentligen ensamt
gjorde gäck af hans ""läsen", herrar muntergökar och
rummelkurrar, minst bemärkt detsamma, ty med dem
hade han föga beröring. Men det behöfde blott sprida
sig, att han t. ex. till en ung kamrat, som vändt sig
till honom i affärsbekymmer, uttalat sin varning mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
