- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
239

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

♦239

fullt allvar, som sedan några dagar böljat skönjas der

— en obeskrifligt fägnesam förändring af hennes förut
så slöa, djuriska blick. Solen log genom lindens
susande löfverk; blommorna doftade och nickade; och
husbonden tyckte sig känna flägten af Guds Anda
öfver den lyckliga runden.

Tjenstepersonalen begaf sig, efter att ha skakat
hand med den värdige husfadern, till köket att
intaga sin bastantare frukost, och Sara-Lisa bar ut
glaskupan med kaffet, som emedlertid genomgått sin sakta
kokningsprocess på hörnet af spiselhällen.

Herr Adrian fann sin morgondryck bättre än
vanligt, och gaf sin kokerska en mention honorable,
hvarvid hon nöp på sitt randiga förkläde, i det
hennes frodiga anlete sken af ett fröjdefullt löje; men i
alla fall gaf hon korna äran, ty "kan veta, gräddan
är så förbål t fet och rar nu, och det gör allt åt,"
förklarade hon anspråkslöst.

Men smultronen, ropade nu Adas vaknande minne.
Hur hade hon kunnat låta dem stå så länge qvar i
solskenet på terrassen! Och tänk om Pirre eller Lady
hittat på att springa dit och slå omkull hela korgen!

— Nej, sådan odygd hade naturligtvis ej fallit dem
in, och fastän bären solat sig, hade de ännu qvar sin
friska, aromatiska ånga. Ada ville ha en mention
honorable för dem" också, men fick i stället en lråga
om Elmers kommit så tidigt för att med henne leka
"plocka smultron under snön," hvarvid åter högröda
skyar drogo öfver hennes ansigte. Det var en lycka
att Elmers i detsamma lutade sig djupt ned mot
Marianne, för att lemna henne bättre tillfälle att nypa
honom i örat.

Hvarifrån den besyntierliga seden kommit, att
man skall nypa folk i öronen när de äta något af
årets torstlingsskörd, är mer än vi veta, men det
veta vi, att alla älskare borde ega ryttmästaren takt,
då han nu så villigt ställde sig denna sed till
efterrättelse, ty den blyga rodnaden på ungmöns kind är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free