Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241’
Mot middagen red Elmers hem för att tala med
öfversten, som sent aftonen förut hemkommit från en
några dagars resa, och hvilken han ännu icke träffat.
Han gjorde det icke heller nu. Öfversten hade gått
tidigt ut; man visste ej hvart. Han återkom icke
till middagen, och då Elmers hörde att han skickat
bud hem efter sitt ekipage, för att föra honom till
Furuholm och Almlunda, skyndade han sjelf tillbaka
till det sednare stället. Men der var ingen öfverste.
Adrian gick och mediterade på sitt klöfvergärde,
småflickorna bundo kransar till majstången, och Ada
affärdade ett stadsbud, som, bland flera ärenden för
hushållets räkning, skulle ha ett äfven för henne,
nemligen till stugan på Näset. Efter farbror måste
Karin vara den första hon meddelade dagens vigtiga
och glada händelse; hon hade således skrifvit några
rader, och bifogade en blomsterbukett, färgrik som
hennes förhoppningar. Budet medhade dessutom en
god bok till helgdagsnöje åt Karin, hvarjehanda smått
åt barnen, sådant ett välvilligt sinne kan med ringa
kostnad hitta på, samt till madam Lundgren ett
paket med linnesöm, lika kärkommet för hennes
arbets-flit, som behöfligt för herr Adrians ännu föga
försedda linneskåp. I bestyren härmed öfverraskade
Elmers sin fästmö, o6h han fann henne icke minst
älskvärd så.
På aftonen, då Alice och Marianne dansade med
tjenstefolket kring den midt på gården resta
majstången, kom öfversten. Han var blek och ett dystert
moln låg på hans panna; han sade ingenting, och gaf
blott fåordiga och tankspridda svar på hvad andra
sade till honom. Man kunde lätt se att något
ovanligt tryckte hans sinne; men hvad? Han tycktes ej
böjd att meddela det. Elmers deremot ville ej dröja
att meddela hvad han hade på sinnet, och framställde
i enkla men ömma ord sin anhållan om Adas hand.
Öfversten blef härvid äunu blekare, skakade några
gånger på hufvudet och suckad® djupt. Slutligen sad o
han med darrande läppar:
Ada. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
